för- + fara, from Old Swedish forfara, from Middle Low German vorvaren, cognate with German verfahren.
förfara (present förfar, preterite förfor, supine förfarit, imperative förfar)
Active | Passive | |||
---|---|---|---|---|
Infinitive | förfara | förfaras | ||
Supine | förfarit | förfarits | ||
Imperative | förfar | — | ||
Imper. plural1 | förfaren | — | ||
Present | Past | Present | Past | |
Indicative | förfar | förfor | förfars, förfares | förfors |
Ind. plural1 | förfara | förforo | förfaras | förforos |
Subjunctive2 | förfare | förfore | förfares | förfores |
Participles | ||||
Present participle | förfarande | |||
Past participle | förfaren | |||
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs. |