Användardiskussion:Tommy Kronkvist/Arkiv 2010

Det här är ett arkiv för en användares diskussionssida. Det är skapat eftersom man enligt föreslagna riktlinjer ej bör radera äldre diskussioner på Wikipedia. Enligt samma föreslagna policy bör man ej heller fortsätta editera arkiverade diskussionssidor. Vill du lägga till något till en diskussion som finns i just detta arkiv föreslås du istället använda användarens aktuella diskussionssida. Tack.

På sextiofyrarutiga schackbräden till och med. Det var inte illa! :) Ever wonder 22 april 2010 kl. 20.26 (CEST)Svara

Tja… jag har redan tidigare insett att jag rent språkligt slagit knut på den där meningen. :-) Att schackbräden är rutiga och på sin yta bär 8×8 rutor håller nog de flesta med om, så den uppgiften är måhända redundant i min presentation. Men det är som bekant just det som schackbräden är: rutiga, men inte mycket mer. De kan säkert kallas exempelvis smårutiga eller rentav mångrutiga, men strikt språkligt kan man kanske inte per definition kalla dem "sextiofyrarutiga". På samma sätt torde det kännas underligt att kalla dem "sextiofyrakvadratiska" – ett sådant "bräde" skulle svårligen rymmas inom de dimensioner vi människor kan förnimma med de sinnen som står oss till buds. Riktigt schackligt intresserade konnässörer kallar dessutom helst rutorna för fält. Detta eftersom storleken på ett bräde om sammanlagt 64 rutor är strax över 20 000 kvadratmeter, och är man många spelare skulle det bli väldigt dyrt att hyra tillräckligt stora turneringslokaler… ;-) Hurusom, och avslutningsvis, jo jag har spelat en del schack i mitt liv. Jag har aldrig tidigare haft riktigt klart för mig exakt hur många svenska mästare som jag fått äran att agera slagpåse åt, men passade på att räkna efter alldeles nyss. Summa sex stycken: och de har vunnit SM sammanlagt sexton gånger, plus ett år om man räknar med juniormästerskapet. Jag drar mig till minnes att jag faktiskt remiserat ett par partier också – mot Jan Johansson, som är uppsalabo precis som jag, och mot Lars Degerman – men det var i snabbschack, och räknas alltså inte riktigt… ;-) Tommy Kronkvist, 22 april 2010 kl. 23.05 (CEST).Svara

Du skrev på diskussion:vara att du kände formen voren. Kan du utveckla lite, här eller kanske hellre på den diskussionssidan? Jag har väldigt svårt att få ihop det semantiskt/logiskt, och känner inte heller alls igen det tror jag. Du tänkte inte på vorden, antar jag? Ever wonder 23 april 2010 kl. 12.55 (CEST)Svara

...eller på gammal preteritum 2 pers. plural "I voren"? Ever wonder 25 april 2010 kl. 19.23 (CEST)Svara

Så kan det nog vara faktiskt, när jag funderat en stund på det. Alltså att det är preteritum andra person pluralis jag tänker på. (Helt avgjort har jag däremot inte förväxlat ordet med "vorden" – en form som jag förstås känner till, och dessutom funderade lite extra över i samband med mitt inlägg på diskussion:vara.) För att helt kort (och oavsett form) ta upp "voren" ur ett, ska vi säga, för mig "privatetymologiskt" perspektiv, så var det min gamla och sedan ett antal år numera avsomnade farmor som använde det ibland. Och redan hon tyckte det var ålderdomligt, och använde det halvt på skämt. Jag har dock en känsla av att jag utöver det – och mer sentida – också faktiskt sett det i skrift som perfektparticip av "vara", men någon källa för det har jag förstås inte kvar i minnet... :-/ Precis som du har jag dessutom svårigheter med att få ihop det rent semantiskt och för all del också logiskt; det ändrar emellertid inte mitt vaga men dock gnagande minne av att trots det ha sett perfektparticipet satt på pränt. Det är av de här anledningarna som jag på diskussionssidan skrev att formen var mig "bekant", snarare än att på ort och ställe hänvisa till en verifierbar källa. Det kan ta en dag eller tre för mig att fundera över det här – jag gör ju lyckligtvis annat också :-) – men återkommer gärna på diskussion:vara (och förstås här, även innan dess) när jag kommit till större klarhet. –Tommy Kronkvist, 26 april 2010 kl. 01.55 (CEST).Svara