I modern svenska används konjunktivformer sällan, med få undantag. Konjunktiverna har dock aldrig "formellt avskaffats" på det sättet som verbens pluralformer avskaffades. Konjunktiverna har helt enkelt undan för undan blivit sällsyntare. De tas också numera knappast upp upp i skolundervisningen, och bara ett fåtal av de minst ovanliga formerna finns med i de färskaste utgåvorna av ordböcker som SAOL. Några historiska presenskonjunktivformer används också i fasta förbindelser eller sammanhang, där de numera dock oftast uppfattas på ett annat sätt än som formella konjunktiver de är.
Exempelvis används presens konjunktiv av "att leva", alltså leve, mycket ofta i korta meningar av typen "Hon leve!!" Innebörden av detta är dock numera inte så mycket den gamla, alltså
utan snarare menar man numera
Formerna är dock som sagt inte avskaffade, och de används faktiskt då och då. Formen vore, som är preteritum konjunktiv av att vara, används rätt ofta av rätt många; men även bortsett från vore förekommer preteritumkonjunktiver då och då i både tal och skrift. En skriftställare som Jan Guillou kan använda ett par preteritumkonjunktiver i en roman för att markera ett visst stilläge. Presenskonjunktiverna är (bortsett från de fasta uttrycken) ovanligare, och i huvudsak begränsade till situationer där man verkligen tänker sig att uttalade ord direkt kan påverka verkligheten, som i juridiska och religiösa sammanhang. Också i lagtexter och religiösa skrifter har dock trenden de senaste 60 åren varit att minska användningen av presenskonjunktiver; de har exempelvis helt tagits bort ur Bibel 2000 (medan formerna var rätt vanliga i delar av 1917 års bibel), och har successivt rensats ut från lagspråket. I dag (år 2014) finns de knappast kvar i vanliga lagtexter, och bland grundlagarna är de bara vanliga i Successionsordningen.
När konjunktiver i dag förekommer, så används de på i stort sett samma sätt som under 1800-talet och det tidiga 1900-talet. De följande beskrivningarna av konjunktivernas användningsområden är därför på sätt och vis både modern och historisk. Modern, därför att den bara tar upp sådan användning som faktiskt förekommer nu; historisk, eftersom det var betydligt vanligare att använda dem i dessa sammanhang tidigare än nu. Konjunktiverna hade i äldre tider också viss annan användning, men den hör helt till språkhistorien och tas därför inte upp här.