Användare:JoergenB/Konjunktivbildning i svenska

Två "tempora": Presens och preteritum

Grundregel: Byt ut infinitivändelsen -a eller -as mot -e respektive -es. Att vara ger vare; att leva ger leve; att veta ger vete; att straffas ger straffes.

I de fall verbet i infinitiv har en kortform som slutar på något annat än ett kort a eller kort a + s, men också en längre normal form, så gör man utbytet i den längre formen. Exempel:

• Att ha, att hava ger have.
• Att gå, att gånga ger gånge. (Exempel: Gånge hatt till och huva från, d. v. s. arvsrätten vore förbehållen sönerna.)
• Att två, att tvaga ger tvage.

Se även Appendix:Verb på svenska som inte slutar på kort a.

För de som slutar på -o eller -y tror jag att man lägger till -e till vokalen; alltså -oe(s) resp -ye(s). min språkkänsla är dock vag här; jag tror att jag bara undantagsvis kan ha träffat på dessa former.

• Att le, att se, att te (sig): Jag vet inte! Jag har antagligen sällan eller aldrig träffat på presenskonjunktiver av dessa verb! Däremot finns ett välkänt sammanhang där en till formen med infinitiven sammanfallande presenskonjunktiv av att ske används, nämligen i Herrens bön:

Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden.

SAOB anger under uppslagsordet SE två presenskonjunktiver i Gustaf Wasas bibel, nämligen se (see) och siye, i 1 Kor. 3:10 resp. 1 Krön 12(13):17; på båda dessa ställen använder 1917 års bibel omskrivningen må se. På det andra stället ger en utgåva från 1873 av Karl XII:s bibel två presenskonjunktiver:

...; kommen I ock på arga list att vara mig emot, der dock ingen missgerning i mig är, så se våra fäders Gud dertill, och straffe det. (; reservation för att faksimilen inte var med, så att jag inte kan se om detta är rätt inscannat. Vidare är länken i dag konstig; man får ge ett return i adressrutan för att komma rätt.)

SAOB uppger inget belägg för en presens konjunktiv av le eller te (underförstått: I nysvenskan, d. v. s. fr. o. m. Gustaf Vasas bibel).

De modala hjälpverben "är redan så modala" att de inte ytterligare modusböjes, varken med separata konjunktivformer eller separata imperativformer. (De former de har bildas ju inte heller som normala indikativformer; men detta lär delvis bero på att deras nutida presens språkhistoriskt går tillbaka på preteritumformer.)

För att få tror jag att jag har sett fånge (vilket ju annars är den regelbundet bildade presenskonjunktiven till att fånga). Språkhistoriskt handlar det enligt Hellquist om växlingsformer av samma verb, och han behandlar också få och fånga under samma uppslagsord.

Några få presenskonjunktiver tas upp i SAOL13. De jag har hittat är:

• vare tas explicit upp som presens konjunktiv under "vara", utan någon antydan om att formen vore ovanlig.
• gånge tas explicit upp som presens konjunktiv under "gå", men formen anges som ålderdomlig.
• göre tas explicit upp som presens konjunktiv under "göra", utan någon antydan om att formen vore ovanlig.
• varde tas explicit upp som presens konjunktiv under "varda". Hela verbet anges som provinsiellt (d. v. s. dialektalt) eller ålderdomligt; varde markeras inte som ovanligare än övriga former.
• vånne tas explicit upp som presens konjunktiv under "vånna". Hela verbet anges som provinsiellt (d. v. s. dialektalt); vånne markeras inte som ovanligare än övriga former, snarare tvärtom, och anförs i det enda exempel som ges: "Jag vånne jag vore död".

• bekomme ges som en del av uttrycket väl bekomme under "bekomma"; ingen beteckning på formen ges.
• bevare ges som en del av uttrycket bevare mig väl under "bevara"; ingen beteckning på formen ges.
• leve ges som en del av uttrycket leve han under "leva"; ingen beteckning på formen ges.
• tillkomme ges som en del av uttrycket tillkomme ditt rike under "tillkomma"; ingen beteckning på formen ges.

• banne (av "banna") tas upp i "banne mig, bannemig", som anges som adverb.
• nåde tas upp som ett verb i presens konjunktiv, men övriga verbformer tas ej upp.
• vale (ursprungligen väl med tjockt l och = varde av varda; jmfr Hellquist, trå¹, slutet) tas upp som interjektion, del av uttrycket tvi vale. (Enl. Hellquist ursprungligare trå vale, åtm. ibland en del av en besvärjelse; kanske översättbart till "du blive olycklig"? Senare uppfattat som anspelande på den onde potentaten.)
• värdes tas upp som pres. o. pret. konjunktiv (formerna råkar sammanfalla); övriga former tas ej upp. Anges som ålderdomligt. ("Att värdas" torde knappast förekomma, i stället används nog "att bevärdigas".)

• vare sig tas upp som en konjunktion, utan hänvisning till eller förklaring av formen vare.

För de svaga verben sammanfaller preteritum indikativ och konjunktiv till formen. (Speciellt slutar båda på -e(s), där -s tillkommer i passivum o. d..) Detta gäller även de svaga verben med omljud, som sätta och lägga

De starka verben utmärks ju bland annat av att deras preteritum indikativformer normalt slutar på konsonant (ev. +s). Preteritum konjunktiv slutar alltid på -e(s). I vissa fall är detta den enda skillnaden visavi indikativen. I andra fall byts också stamvokalen ut; och i ett par fall sker också andra ljudförändringar. Huvudregeln är:

Om infinitiven och supinum/perfektparticipet har samma stamvokal, så har preteritumkonjunktiven samma stamvokal som preteritumindikativen; annars har preteritumkonjunktiven samma stamvokal som supinum/perfektparticipet.

Exempel: Stamvokalen i infinitiven att bita är ju i, och detta är också stamvokalen i supinumformen (har) bitit och perfektparticipformerna biten, bitet, bitna. Preteritumindikativformen bet har stamvokalen -e), och detta har också preteritumkonjunktiven (om jag) bete. Stamvokalen i att finna är i, men stamvokalen i (har) funnit är u. Preteritumindikativen fann har stamvokalen a, men preteritumkonjunktiverna (om jag) funne och (om det) funnes har däremot stamvokalen u.

De viktigaste undantagen från huvudregeln sammanhänger med att i några fall språkhistoriskt infinitiv och perfekt particip har haft samma stamvokal, men senare den ena av dessa av olika skäl ändrats. De två preteritumformerna har då fortfarande samma stamvokal. Detta gäller när stamvokalerna i infinitiv, preteritum indikativ och perfekt particip är y-ö-u; alltså t. ex. (om jag) flöge; samt i några fall där en stamvokal a i vissa varianter övergått till å.

Särskilda konjunktivformer finns också för vissa oregelbundet böjda verb; se tabellen nedan. I några få fall är konjunktivformerna fortfarande tillräckligt vanliga för att ha tagits upp i SAOL13; dessa fall nämns i anmärkningarna till tabellen. En form, nämligen torde (som har ett eget uppslag i SAOL13), anger dock SAOL13 som en preteritum konjunktiv, trots att den till formen helt sammanfölle med indikativen, om verbet inte vore defekt; böjningen vore då snarast *töra, torde, torde, *tort (alltså en svag böjning med omljud), i analogi med deponensverbet töras. Därför tas tordes inte upp i tabellen.

Fram till ungefär andra världskriget hade de starka verben i den officiella svenskan olika former i preteritum indikativ beroende på om subjektet bestod av en eller flera personer eller saker. De former som i dag används är de gamla entalsformerna. Flertalsformerna bildades undantagslöst på samma sätt som preteritumkonjunktiverna, bortsett från att flertalsformerna slutade på -o(s) i stället för konjunktivens -e(s). Eftersom formerna är såpass lika, är det lätt att blanda ihop dem, särskilt för språkbrukare som bara helt tillfällighetsvis använder dem exempelvis i levande rollspel. Det står självklart alla fritt att göra som de vill; men om man vill följa reglerna från första halvan av 1900-talet, så bör man använda -e(s)formerna som konjunktiv, både för subjekt i ental och i flertal, medan man i indikativ bör använda -o(s)formerna för flertalssubjekt, men "de vanliga" formerna och ingenting annat när subjektet är i ental. Alltså:

Jag fick, du fick, han fick, hon fick, den fick, det fick (indikativ singularis), och

vi fingo, ni fingo, de fingo (indikativ pluralis); men

Om jag finge, om du finge, om han finge, om hon finge, om den finge, om det finge, om vi finge, om ni finge, om de finge (konjunktiv, oavsett numerus).

På samma sätt t. ex.

Jag/du/han/hon/den/det gav; vi/ni/de gåvo; men om jag/du/han/hon/den/det/vi/ni/de gåve;

Jag/du/han/hon/den/det sågs; vi/ni/de sågos; men om jag/du/han/hon/den/det/vi/ni/de såges.

Allt detta gäller historiskt bruk från just den tidsperioden; flertalsformerna är ju sedan dess formellt avskaffade, medan konjunktiverna inte har avskaffats formellt utan bara har blivit betydligt ovanligare. (Går man ännu längre tillbaka i tiden, så finner man också olika konjunktivformer beroende på person, ungefär som i modern spanska eller finska.)

Infinitiv	Preteritum indikativ	Preteritum konjunktiv	Supinum (och avvikande perfekt particip)
be(dja)	bad	både	bett
begrava	begravde, begrov	begravde, begrove	begravt
binda	band	bunde	bundit
bita	bet	bete	bitit
bjuda	bjöd	bjöde (böde)	bjudit
bli(va)	blev	bleve	blivit
brinna	brann	brunne	brunnit
brista	brast	bruste	brustit
bryta	bröt	bröte	brutit
byta	bytte, böt	bytte, böte	bytt
bära	bar	bure	burit
dra(ga)	drog	droge	dragit
dricka	drack	drucke	druckit
driva	drev	dreve	drivit
drypa	dröp	dröpe	drupit, drypt
dräpa	dräpte, (drap)	dräpte, (dråpe)	dräpt, (dräpit)
duga	dög, dugde	döge, dugde	dugt
dyka	dök	döke	dykt
dö	dog	doge	dött
falla	föll	fölle	fallit
fara	for	fore	farit
finna	fann	funne	funnit
flyga	flöge	flöge	flugit
flyta	flöt	flöte	flutit
fnyka	fnykte, fnök	fnykte, fnöke	fnykt, fnukit
fnysa	fnös, fnyste	fnöse, fnyste	fnyst, (fnysit, fnusit)
fyka	fykte, (fök)	fykte, (föke)	fykt, (fukit)
frysa	frös, fryste	fröse, fryste	frusit, fryst
få	fick	finge	fått
gala	gol	gole	galit, galt
ge (giva)	gav	gåve	givit
gjuta	göt	göte	gjutit
glida	gled	glede	glidit
gnida	gned	gnede	gnidit
gripa	grep	grepe	gripit
gråta	grät	gräte	gråtit
gå	gick	ginge	gått
hinna	hann	hunne	hunnit
hjälpa	hjälpte, (h(j)alp)	hjälpte, (h(j)ulpe)	hjälpt, (h(j)ulpit)
hugga	högg	högge	huggit
hålla	höll	hölle	hållit
hänga	hängde (hang)	hängde ((hunge))	hängt (((hungit))
häva	hävde, (hov)	hävde, (hove)	hävt, (hävit)
klinga	klingade, (klang)	klingade, (klunge)	klingat, (klungit)
kliva	klev	kleve	klivit
klyva	klöv	klöve	kluvit
knipa	knep	knepe	knipit
knycka	knyckte, ((knöck))	knyckte, ((knöcke))	knyckt
knyta	knöt	knöte	knutit
komma	kom	komme	kommit
krypa	kröp	kröpe	krupit
kvida	kved	kvede	kvidit
kväda	kvad, (kvädde)	kvåde, kvädde	kvädit
le	log	loge	lett
lida	led	lede	lidit
ligga	låg	låge	legat
ljuda	ljöd	ljöde	ljudit
ljuga	ljög	ljöge	ljugit
ljuta	ljöt	ljöte	ljutit
lyda	lydde, löd	lydde, löde	lytt
låta	lät	läte	låtit
löpa	löpte	löpte, lupe	löpt, lupit
(mala	malde	malde	malt; malen, (mald))
mysa	myste, (mös)	myste, (möse)	myst
niga	neg	nege	nigit
njuta	njöt	njöte	njutit
nypa	nöp	nöpe	nypt, nupit
nysa	nös, (nyste)	nöse, (nyste)	nyst
pipa	pep	pepe	pipit
pysa	pyste, (pös)	pyste, (pöse)	pyst
rida	red	rede	ridit
(ringa	ringde (rang)	ringde (runge)	ringt (rungit)
rinna	rann	runne	runnit
riva	rev	reve	rivit
rycka	ryckte, (röck)	ryckte, (knöcke)	knyckt
ryka	rök, (rykte)	röke, (rykte)	rykt
rysa	rös, ryste	röse, ryste	ryst
ryta	röt	röte	rutit
se	såg	såge	sett
simma	simmade, (sam)	simmade, (summe)	simmat, (summit)
sitta	satt	sutte	suttit
sjuda	sjöd	sjöde	sjudit
sjunga	sjöng	sjönge	sjungit
sjunka	sjönk	sjönke	sjunkit
skava	skavde, ((skov))	skavde, ((skove))	skavt, (skavit)
skina	sken	skene	skinit
skita	sket	skete	skitit
skjuta	sköt	sköte	skjutit
skrida	skred	skrede	skridit
skrika	skrek	skreke	skrikit
skriva	skrev	skreve	skrivit
skryta	skröt	skröte	skrutit
skvätta	skvätte, skvatt	?	skvätt
skälva	skälvde, (skalv)	skälvde, ((skulve))	skälvt, ((skulvit, skälvit))
skära	skar	skure	skurit
slinka	slank	slunke	slunkit
slinta	slant	slunte	sluntit
slippa	slapp	sluppe	sluppit
slita	slet	slete	slitit
sluka	slukade, slök	slukade, slöke	slukat, (slukit)
sluta	slöt, slutade	slöte, slutade	slutit, slutat
slå (slaga)	slog	sloge	slagit
smita	smet	smete	smitit
smyga	smög	smöge	smugit
smälla	small, smällde	smällde, smulle	smällt, (smullit)
smälta	smälte, smalt	smälte, smulte	smält, smultit
snika	snek, snikte	sneke, snikte	snikit, snikt
snyta	snöt	snöte	snutit
sova	sov	sove	sovit
spilla	spillde, ((spall))	spillde, (spulle)	spillt, ((spullit))
spinna	spann	spunne	spunnit
spricka	sprack	sprucke	spruckit
sprida	spred, (spridde)	sprede, (spridde)	spritt, spridit
springa	sprang	sprunge	sprungit
spritta	spratt, (spritte)	sprutte, (spritte)	(spruttit)
sticka	stack	stucke	stuckit
stiga	steg	stege	stigit
stinga	(stack, stang)	stunge	stungit
stinka	stank, ((sinkade, stinkte))	stunke	(stunkit), ((stinkat, stinkt))
stjäla	stal	atule	stulit
strida	stred	strede	stridit
stryka	strök	ströke	strukit
strypa	ströp, strypte	ströpe, strypte	strypt
stupa	stupade, stöp	stupade, stöpe	stupat, ((stupit))
stå,stånda	stod	stode	stått
suga	sög	söge	sugit
supa	söp	söpe	supit
svida	sved	svede	svidit
svika	svek	sveke	svikit
avinga	svingade, (svang)	svingade, (svunge)	svingat, ((svungit))
svinna	svann	svunne	svunnit
svälla	svällde, (svall)	svällde, (svulle)	svällt, (svullit)
svälta	svalt, (svälte)	svulte, (svälte)	svultit, (svält)
svära,svärja	svor	svure	svurit
syda	sydde, söd, (sydade)	sydde, söde, (sydade)	sytt
ta (taga)	tog	toge	tagit
tiga	teg	tege	tigit
tjuta	tjöt	tjöte	tjutit
trycka	tryckte, ((tröck))	tryckte, ((tröcke))	tryckt
tryta	tröt	tröte	trutit
tvinga	tvingade, tvang	tvingade, tvunge	tvingat, tvungit
två, (tvaga)	tvådde, (tvagade), ((tvog))	tvådde, (tvagade), ((tvoge))	tvått, tvagit, (tvagat)
vara	var	vore	varit
vika	vek	veke	vikit, vikt
vina	ven	vene	vinit
vinna	vann	vunne	vunnit
vräka, ((vraka))	vräkte, (vrok)	vräkte, (vroke)	vräkt
vrida	vred	vrede	vridit
växa	växte, (vax)	växte, vuxe	vuxit, växt
äta	åt	åte	ätit
övervara	övervarade	övervarade	övervarat, övervarit

be(dja) | bad | både | bett tillbe(dja) begrava | begravde, begrov | begravde, begrove | begravt binda | band | bunde | bundit fastbinda förbinda sambinda sammanbinda underbinda bita | bet | bete | bitit bjuda | bjöd | bjöde (böde) | bjudit barnförbjuda förbjuda salubjuda underbjuda uppbjuda utbjuda överbjuda bli(va) | blev | bleve | blivit förbli brinna | brann | brunne | brunnit förbrinna brista | brast | bruste | brustit utbrista bryta | bröt | bröte | brutit ombryta utbryta byta | bytte, böt | bytte, böte | bytt (utbyta: SAOL13 anger endast svag böjning) bära | bar | bure | burit uppbära återbära dra(ga) | drog | droge | dragit andra(ga) avdra(ga) bedra(ga) bidra(ga) bortdra(ga) indra(ga) sammandra(ga) tilldra(ga) uppdra(ga) ådra(ga) överdra(ga) dricka | drack | drucke | druckit driva | drev | dreve | drivit bedriva bortdriva underdriva utdriva överdriva drypa | dröp | dröpe | drupit, drypt dräpa | dräpte, (drap) | dräpte, (dråpe) | dräpt, (dräpit) duga | dög, dugde | dugt dyka | dök | döke | dykt uppdyka dö | dog | doge | dött skendö falla | föll | fölle | fallit anfalla befalla bifalla bortfalla bönfalla nedfalla sammanfalla undfalla utfalla överfalla fara | for | fore | farit befara (ena betydelsen) erfara vederfaras villfara överfara finna | fann | funne | funnit befinna uppfinna återfinna återuppfinna flyga | flöge | flöge | flugit (beflyga) överflyga flyta | flöt | flöte | flutit omflyta sammanflyta fnyka | fnykte, fnök | fnykte, fnöke | fnykt, fnukit (ej i SAOL13) fnysa | fnös, fnyste | fnöse, fnyste | fnyst, (fnysit, fnusit) fyka | fykte, (fök) | fykte, (föke) | fykt, (fukit) Anm. SAOL13 ger enbart den svaga böjningen; SAOB anger (1925) den starka före den svaga, och enbart den starka supinumformen. frysa | frös, fryste | fröse, fryste | frusit, fryst få | fick | finge | fått SAOL XIII tar upp finge (utan anmärkning om formens användning). undfå utfå vederfås återfå gala | gol | gole | galit, galt ge (giva) | gav | gåve | givit ange (angiva) avge bege frige hänge inge omge prisge tillkännage uppge utge återge återutge överge gjuta | göt | göte | gjutit utgjuta glida | gled | glede | glidit gnida | gned | gnede | gnidit gripa | grep | grepe | gripit angripa begripa tillgripa gråta | grät | gräte | gråtit begråta gå (gånga) | gick | ginge | gått SAOL XIII tar upp ginge (utan anmärkning om formens användning). Även imperativen gack tas upp,; den betecknas som ålderdomlig. angå avgå begå framgå ingå kringgå pågå samgå sammangå tillgå undergå undgå uppgå utgå vidgå återgå åtgå övergå hinna | hann | hunne | hunnit (hjälpa | hjälpte, (h(j)alp) | hjälpte, (h(j)ulpe) | hjälpt, (h(j)ulpit) ) hugga | högg | högge | huggit hålla | höll | hölle | hållit hållas anhålla avhålla behålla bibehålla erhålla fasthålla framhålla förhålla innehålla saluhålla tillhålla underhålla uppehålla vidhålla återhålla hänga | hängde (hang) | hängde ((hunge)) | hängt (((hungit)) Anm. Formen hang förekommer fortfarande sällsynt i poesi; den är dock inte upptagen i SAOL XIII. De språkligt motsvarande formerna på hung- har SAOB inte belägg för sedan sent 1600-tal, utom pret. ind. pl. hungo, som förekom på 1800-talet (1845). häva | hävde, (hov) | hävde, (hove) | hävt, (hävit) Anm. SAOB skriver om de starka formerna: Numera (= 1932) blott arkaiserande; de tas ej upp i SAOL XIII. klinga | klingade, (klang) | klingade, (klunge) | klingat, (klungit) återklinga Anm. SAOB skriver om de starka formerna: Numera (=1936) företrädesvis i poesi och vitter stil; de tas ej upp i SAOL XIII. kliva | klev |kleve | klivit klyva | klöv | klöve | kluvit knipa | knep |knepe | knipit knycka | knyckte, ((knöck)) | knyckte, ((knöcke)) | knyckt Anm. SAOL13 anger bara svag böjning; SAOB nämner (1936) till ursprunget knöck som dialektalt i Uppland och östra Södermanland, men ger bara ett belägg (Strinderg). knyta | knöt | knöte | knutit anknyta återanknyta återknyta komma | kom | komme | kommit ankomma bekomma förkomma inkomma nedkomma tillkomma undkomma uppkomma utkomma vidkomma återkomma åtkomma överenskomma överkomma krypa | kröp | kröpe | krupit framkrypa kvida | kved | kvede |kvidit kväda | kvad, (kvädde) | kvåde, kvädde | kvädit le | log | loge | lett småle lida | led | lede | lidit avlida ligga | låg | låge | legat ljuda | ljöd | ljöde | ljudit Anm. det transitiva svagd böjda ljuda räknar SAOL som ett annat verb. ljuga | ljög | ljöge | ljugit småljuga ljuta | ljöt | ljöte | ljutit lyda | lydde, löd | lydde, löde | lytt låta | lät | läte | låtit avlåta inlåta nedlåta tillåta underlåta upplåta åderlåta överlåta löpa | löpte | löpte, lupe | löpt, lupit belöpa sammanlöpa? (inte anlöpa) anm. Äldre stark böjning: löpa, lopp, lupe, lupit; formerna "lopp" och "belopp" har i praktiken utgått; formerna "lupit, belupna, upplupna" o. s. v. är ovanliga. (mala | malde | malde | malt; malen, (mald)) Anm.: Inte intressant för konjunktiven, däremot vad avser stark verbböjning, p. g. a. perf. p. malen. vanligaste pres. ind. mal; äv. maler. mysa | myste, (mös) | myste, (möse) |myst småmysa niga | neg | nege | nigit njuta | njöt | njöte | njutit åtnjuta nypa | nöp | nöpe | nypt, nupit nysa | nös, (nyste) | nöse, (nyste) | nyst pipa | pep | pepe | pipit pysa | pyste, (pös) | pyste, (pöse) | pyst rida | red | rede | ridit topprida (ringa | ringde (rang) | ringde (runge) | ringt (rungit) ) rinna | rann | runne | runnit förrinna självrinna riva | rev | reve | rivit rycka | ryckte, (röck) | ryckte, (knöcke) | knyckt Anm. SAOL13 anger bara svag böjning; SAOB även (1960) röck som vardagligt i vissa trakter (med ett flertal belägg, även från 1900-talet). ryka | rök, (rykte) | röke, (rykte) | rykt rysa | rös, ryste | röse, ryste | ryst ryta | röt | röte | rutit se | såg | såge | sett anse avse bese bortse förutse omse tillse utse återse överse simma | simmade, (sam) | simmade, (summe) | simmat, (summit) sitta | satt | sutte | suttit besitta sjuda | sjöd | sjöde | sjudit sjunga | sjöng | sjönge | sjungit avsjunga besjunga småsjunga sjunka | sjönk | sjönke | sjunkit insjunka skava | skavde, ((skov)) | skavde, ((skove)) | skavt, (skavit) Anm. SAOL13 ger endast de svaga formerna. SAOB ger (1970) även de starka, men anger att numera nästan bara skavit används som alternativform. skina | sken | skene | skinit skita | sket | skete | skitit Anm. Det svagt böjda "skita" i förbindelsen skita ner anger SAOL13 som ett annat verb, som endast böjs svagt. skjuta | sköt | sköte | skjutit framskjuta inskjuta sammanskjuta tillskjuta överskjuta skrida | skred | skrede | skridit fortskrida inskrida underskrida överskrida skrika | skrek | skreke | skrikit skriva | skrev | skreve | skrivit avskriva beskriva (bläckstråleskriva) frånskriva inskriva nedskriva omskriva renskriva sammanskriva sjukskriva tillskriva underskriva utskriva skryta | skröt | skröte | skrutit småskryta skvätta | skvätte, skvatt | ? | skvätt SAOB ger även formerna "skvutto" och "skvutit", men jag är oklar över om de bara anses vara historiska. Vidare anger man en regelbunden i-a-u som finländsk, med "skvitta" förmodligen analogiskt bildat. Vidare anges där det transitiva verbet under samma huvudord, medan SAOL13 anger detta skvätta som ett separat verb, med endast svag böjning. skälva | skälvde, (skalv) | skälvde, ((skulve)) | skälvt, ((skulvit, skälvit)) ) skära | skar | skure | skurit avskära beskära förskära kringskära tillskära omskära slinka | slank | slunke | slunkit slinta | slant | slunte | sluntit slippa | slapp | sluppe | sluppit slita | slet | slete | slitit förslita sluka | slukade, slök | slukade, slöke | slukat, (slukit) (uppsluka; SAOL13 anger här endast svag böjning.) sluta | slöt, slutade | slöte, slutade | slutit, slutat ansluta besluta försluta innesluta sammansluta tillsluta tvångsansluta utesluta återförsluta anm. SAOL delar upp grundverbet i tre, efter betydelsenyanser: 1. "Komma till ett slut", alltid böjt svagt; 2. "resultera i", svagt eller starkt; 3. övriga betydelser, bl. a. "stänga"; "ingå (avtal)"; "dra slutsats", alltid böjt starkt. Jag är tveksam om huruvida betydelse 2 verkligen skall särskiljas från 1 och 3; för mitt språköra är "slöt" i "mötet slöt i total oenighet" ett exempel på betydelse 3 (ordföranden har klubbat av mötet, så att förhandlingarna "öppnats" och "slutits" i behörig ordning); däremot: "Mötet slutade i totalt kaos" är snarare ett exempel på betydelse 1 (mötet tog i praktiken slut, oavsett om ordföranden lyckades få till ett avslutande klubbslag eller inte). De olika betydelsernas böjningsformer går i viss mån igen i avledningsformerna; "avsluta" böjs alltid svagt (och tas inte upp här); "ansluta" och "tvångsansluta" alltid starkt; "besluta" starkt eller svagt. slå (slaga) | slog | sloge | slagit anslå avslå beslå fastslå förslå nedslå rådslå sammanslå smita | smet | smete | smitit smyga | smög | smöge | smugit smälla | small, smällde | smällde, smulle | smällt, (smullit) I bet. "agat" endast svag böjning. Anm. SAOL13, men inte SAOB, skiljer ut betydelsen "aga" som ett eget uppslagsord. SAOL13 tar upp preteritum "small" som första alternativ, men tar inte alls upp "smullit". SAOB säger (1979) om formerna på smulll- att de numera bara används dialektalt eller i vitter eller arkaiserande stil. smälta | smälte, smalt | smälte, smulte | smält, smultit sammansmälta snika | snek, snikte | sneke, snikte | snikit, snikt Anm. SAOB tar upp detta som två verb (av samma etymologiska ursprung); ett, som endast böjs starkt, och ett, som endast böjs svagt. snyta | snöt | snöte | snutit sova | sov | sove | sovit försova småsova spilla | spillde, ((spall)) | spillde, (spulle) | spillt, ((spullit)) Anm.: SAOL13 ger endast de svaga formerna; SAOB även de starka, med anmärkningen "nnumera i synnerhet i vissa trakter, vardagligt", och ger inga exempel på dessa. spinna | spann | spunne | spunnit utspinna spricka | sprack | sprucke | spruckit sprida | spred, (spridde) | sprede, (spridde) |spritt, spridit springa | sprang | sprunge | sprungit spritta | spratt, (spritte) | sprutte, (spritte) | (spruttit) sticka | stack | stucke | stuckit stinga | (stack, stang) | stunge | stungit [Enl. Hellquist har dessa verb en rätt komplicerad etymologi. I sin vanliga användning "sticka (stinga) med något vasst" går båda tillbaka på ett verb stinga, stack, stunge, stungit. Från formen stack har i analogi formerna sticka, stuckit bildats. Detta gjorde senare att preteritumformen stack av stinga ofta uppfattats som en form av sticka, och i stället ibland en ny preteritumform stang använts; enligt SAOB dock mer sällan. Eftersom den vanligare formen stack är identisk för sticka och stinga, och betydelsen oftast densamma, förs belägg i skrift oftare till det i dag vanligare verbet sticka. SAOL anger att stinga saknar preteritum. Hellquist påpekar att det nybildade starka verbet sticka sammansmält med vissa användningar av ett äldre, svagt böjt verb sticka, som alltså i dessa betydelser nu också böj starkt; exempel: "Huset stacks i brand". Det gamla verbet sticka böjs dock fortfarande svagt i betydelsen "utföra nålarbete" (av viss typ); exempel: "Hon stickade en kofta". SAOB anger deponensformerna stingas, stacks, stuckits av stinga.] besticka ("ansticka" tas ej upp i SAOL, bara perfektparticipet "anstucken".) stiga | steg | stege | stigit bestiga understiga uppstiga överstiga stinga: Se sticka. stinka | stank, ((sinkade, stinkte)) | stunke | (stunkit), ((stinkat, stinkt)) i vissa trakter, bygdemålsfärgat".] stjäla | stal | atule | stulit bestjäla småstjäla strida | stred | strede | stridit bestrida anm. Den äldre svaga böjningen "strida, stridde, stritt" har i praktiken försvunnit för det enkla verbet, men finns delvis kvar i sammansatta former. Således: "bestridit" eller "bestritt"; och en fråga kan vara "omstridd", inte omstriden. stryka | strök | ströke | strukit anstryka bestryka understryka strypa | ströp, strypte | ströpe, strypte | strypt stupa | stupade, stöp | stupade, stöpe | stupat, ((stupit)) stå (stånda) | stod | stode | stått anstå avstå bestå bistå framstå förstå påstå tillstå understå uppstå utestå utstå återstå återuppstå överstå suga | sög | söge | sugit insuga utsuga supa | söp | söpe | supit insupa svida | sved | svede | svidit svika | svek | sveke | svikit avinga | svingade, (svang) | svingade, (svunge) | svingat, ((svungit)) Anm.SAOL13 ger endast svag böjning; SAOB (1999) även svang och med starka reservationer pluralformen svungo ("i vitter stil l. i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter, numera bl. i ipf. sg."); däremot endast den svaga supinumformen, om än i beläggen en stark perfektparticip svungen från 1546 anförs. svinna | svann | svunne | svunnit försvinna svälla | svällde, (svall) | svällde, (svulle) | svällt, (svullit) Anm. SAOL13 ger endast den svaga böjningen (men p. part. svullen som ett separat adjektiv). SAOB anför (1999) även de starka, men att de numera än inskränkta till vissa dialekter samt till finlandssvenskan. svälta | svalt, (svälte) | svulte, (svälte) | svultit, (svält) Anm. SAOL13 skiljer på två verb, ett intransitivt, endast starkt böjt, och ett transitivt, med svag böjning, i preteritum dock även stark. SAOB behandlar detta som ett verb med intransitiv eller transitiv användning, och anger att de svaga formerna "nästan bara" används i det transitiva fallet. svära,svärja | svor | svure | svurit avsvär(j)a besvärja (böjs även svagt) frånsvär(j)a försvär(j)a syda | sydde, söd, (sydade) | sydde, söde, (sydade) | sytt Anm. SAOL13 anger den första svaga böjningen samt den starka som alternativ; SAOB (1999) däremot ingen stark form men en alternativ svag; båda, att ordet är finlandssvenskt. ta (taga) | tog | toge | tagit anta(ga) avdagata(ga) avta(ga) beta(ga) bortta(ga) framta(ga) frita(ga) frånta(ga) förta(ga) genta(ga) godta(ga) inta(ga) medta(ga) missta(ga) motta(ga) nedta(ga) omhänderta(ga) tillta(ga) tillvarata(ga) tvångsomhänderta(ga) uppta(ga) utta(ga) vidta(ga) våldta(ga) åta(ga) återta(ga) återuppta(ga) överta(ga) tiga | teg | tege | tigit förtiga tjuta | tjöt | tjöte | tjutit trycka | tryckte, ((tröck)) | tryckte, ((tröcke)) | tryckt Anm. SAOL13 anger bara svag böjning; SAOB nämner (2005) tröck som vardagligt i vissa trakter, men ger bara ett belägg: tryta | tröt | tröte | trutit förtryta tvinga | tvingade, tvang | tvingade, tvunge | tvingat, tvungit avtvinga betvinga framtvinga fråntvinga påtvinga tilltvinga två, (tvaga) |tvådde, (tvagade), ((tvog)) | tvådde, (tvagade), ((tvoge)) | tvått, tvagit, (tvagat) Anm. Den nyare infinitivformen tvaga anges av SAOB som nu vanligast, men inga former på tvaga- tas upp i SAOL13. SAOB tar upp mycket få belägg för tvog; det ena, det enda från 1900-talet, i Björn Collinders kalevalaöversättning. vara | var | vore | varit (presens: är) SAOL XIII tar upp vore (utan anmärkning om formens användning). vika | vek | veke | vikit, vikt avvika undvika vina | ven | vene | vinit vinna | vann | vunne | vunnit avvinna tillvinna utvinna återvinna vräka, ((vraka)) | vräkte, (vrok) | vräkte, (vroke) | vräkt Anm. Så enl. min tolkning av Hellquist; jag har också sett formen vrok, vilket gåve konjunktiven vroke. Angående vraka och vräka: Här väl snarast biformer av samma verb. SAOL13 tar bara upp svaga böjningar och skiljer på verben; och SAOB har inte hunnit hit. Hellquist anför under uppslaget "vräka" biformen vraka med preteritum vrok av vraka, med tillägget att den formen "är kvar i dial och stundom i riksspråket". Han anger på samma ställe att den fornsvenska preteritumformen av vräka vore vrak; jag vet inte med mig att ha sett den formen. Under vraka skriver han att detta är ett annat (och nyare) verb än biformen vraka till vräka. vrida | vred | vrede | vridit förvrida snedvrida växa | växte, (vax) | växte, vuxe | vuxit, växt Anm.: Den vanliga svaga pret. ind.-formen växte är äldre; men vax förekommer "i åtsk dial" (enl. Hellquist). Formen vax tas ej upp i SAOL XIII. äta | åt | åte | ätit aväta föräta småäta övervara | övervarade | övervarade | övervarat, övervarit Anm. SAOL13, som anger "Förekommer huvudsakl i inf". Endast supinumvarianten är starkt böjd.