Hos verb, framförallt är det relevant att tala om fenomenet i germanska språk, är svag böjning ett sätt att böja verb som baseras på att en ändelse läggs på verbets stam. Jämför med stark böjning och oregelbunden böjning
Svag böjning är ett böjningsmönster hos adjektiv i en del germanska språk, som mest används då ett attributivt adjektiv föregås av bestämd artikel. En del moderna svenskaspråkläror föredrar i stället termen bestämd form, eftersom den svaga formen i modern svenska ofta används när dess huvudord är ett substantiv i bestämd form. Se även stark böjning och blandad böjning
I modern tyska är de svaga adjektivändelserna -e och -en. Ändelsen -e används för att bestämma substantiv i entalsgrundform (nominativ singularis), samt för feminina och neutrala substantiv i ental och det direkta objektets form (ackusativ singularis); i alla andra fall används formen -en. Formerna används normalt bara när adjektivet står som attribut.
I äldre germanska språk var svag böjning ett böjningsmönster för vissa substantiv i maskulinum och femininum, där kasusändelserna delvis påminde mer om den svaga adjektivböjningen än om den starka. Språkhistoriskt utmärktes de ofta av att ordstammen slutade på en vokal. I de germanska språk som har förlorat det mesta av kasusböjningen, som svenska, har denna skillnad knappast någon relevans i dag. (En rest av den svaga böjningen är att en del (nuvarande eller tidigare) femininer som slutar på -a i grundformen har en sammansättningsform på -e, som i "flickebarn" eller "högskolereform".)
I tyskan är den svaga böjningen den normala för de feminina substantiv som slutar på -e i grundformen, samt för de maskulina substantiven av femte deklinationen. Femininerna har genomgående ändelsen -e i ental och -en i flertal; femtedeklinationsmaskulinerna har -e i entalsgrundformen och -en i alla andra former.