hvárr
Hej, du har kommit hit för att leta efter betydelsen av ordet hvárr. I DICTIOUS hittar du inte bara alla ordboksbetydelser av ordet hvárr, utan du får också veta mer om dess etymologi, dess egenskaper och hur man säger hvárr i singular och plural. Allt du behöver veta om ordet hvárr finns här. Definitionen av ordet hvárr hjälper dig att vara mer exakt och korrekt när du talar eller skriver dina texter. Genom att känna till definitionen avhvárr och andra ord berikar du ditt ordförråd och får tillgång till fler och bättre språkliga resurser.
Fornnordiska
Pronomen
hvárr
- vilken
- vilken av två (särskilt i plur.)
- hvárir sigrast
- vilkendera (värd) vinner dagen
- hvárir sigrast
- varje (utav två)
- hvárr við annan
- ömsesidigt
- sinn veg hvárr
- var och en sin egen väg
- at hváru (dativ)
- ännu, trots detta, dock
- hvárr við annan
- (svårtolkad) huru, hur?
- 1922: Svensk etymologisk ordbok, sida 248, Elof Hellquist:
- huru, hur = fsv. jämte horo, hvaro m. m.;
utvecklat i svagtonig ställning ur hvaru = fda. hvaru (da. hvor, som dock delvis har annat ursprung);
till stammen i fsv. hvar, vilken (av flera än två) = isl. hverr, got. hvarjis osv., jfr var i betyd, varest;
i övrigt dunkelt;
möjl. av *hvar(n)veg > *hvarug > hvaru, liksom *hvarsveg > *hvarsug;
> fsv. husu, jfr isl. i>hversu<(i>(g);
alltså till väg i betyd, ’sätt’: på vilket sätt. — Ehuru, egentl. som i ä. nsv. o. fsv. ’huru än’, till e- i <sp>evad, eho</sp> o. huru.
- huru, hur = fsv. jämte horo, hvaro m. m.;
- 1932: Svenska Akademiens ordbok, huru:
- fsv. hwaru, hworo, horo, huru, hur, motsv. fd. hvaru, ä. d. hvore, hure, d. hvor (detta sista dock delvis av annat urspr.). Ordet, som hör till interrogativpron. VAR (fsv. hwar), är oklart till sin etymologi; det har dels uppfattats ss. dat. sg. n. (en ”dativus modi”) av hwār, motsv. isl. hvárr, vilkendera, dels förts till hwăr, motsv. isl. hverr, vilken (av flera), o. förklarats ss. uppkommet ur ett icke påträffat hwarnwegh, hwarwegh, på vilket sätt (jfr isl. hvernug, av hvernveg, ävensom VÄG i bet.: sätt). Formerna huor-, horo, huru äro utvecklade ur hwaro i svagtonig ställning. — Jfr EHURU
- fsv. hwaru, hworo, horo, huru, hur, motsv. fd. hvaru, ä. d. hvore, hure, d. hvor (detta sista dock delvis av annat urspr.). Ordet, som hör till interrogativpron. VAR (fsv. hwar), är oklart till sin etymologi; det har dels uppfattats ss. dat. sg. n. (en ”dativus modi”) av hwār, motsv. isl. hvárr, vilkendera, dels förts till hwăr, motsv. isl. hverr, vilken (av flera), o. förklarats ss. uppkommet ur ett icke påträffat hwarnwegh, hwarwegh, på vilket sätt (jfr isl. hvernug, av hvernveg, ävensom VÄG i bet.: sätt). Formerna huor-, horo, huru äro utvecklade ur hwaro i svagtonig ställning. — Jfr EHURU
- 1922: Svensk etymologisk ordbok, sida 248, Elof Hellquist:
- Sammansättningar: hvárrgi, hvárz, hvárrtveggja
