järn

järn

• uttal: ˈjæːɳ^[1]

1. ett metalliskt grundämne med atomnummer 26 och beteckning Fe
2. (överfört, vanligen förled) hård, stabil, ihärdig, stryktålig, ogenomtränglig och snarlika egenskaper hos järnmetall; mycket; alldeles

   Fraser: ge järnet, hårt som järn, järnhård

   Sammansättningar: järnek, järngrepp, järnkoll, järnridå, järntråd, järnverk, järnvinter

   Synonymer: sten-, stål-, super-

3. föremål som består av grundämnet järn eller dylikt; utslagen metall; metallförstärkning, beslag

   Fraser: ha många järn i elden

   Sammansättningar: armeringsjärn, bandjärn, klackjärn, näsjärn, strykjärn, stämjärn, vinkeljärn

4. (överfört) boja; metallanordning som används för att låsa fast någon

   Fraser: slå i järn

5. (drycker) snaps (tidigare kronsup), särskilt om serverad i snapsglas av tenn eller dito metall

   Fraser: ta sig ett järn

   Synonymer: blecka

   Etymologi: Till materialet järn (”metall”), efter snapsglas i dito material. Synonymen blecka har samma etymologi.

Etymologi: Av fornsvenska iærn, av fornnordiska járn (jämför danska och norska jern, isländska járn), av urgermanska *īsarna- (jämför fornengelska īsern (engelska iron), medelnederländska iser (nederländska ijzer, afrikaans yster), fornhögtyska isarn (tyska Eisen), frankiska īsarn, gotiska eisarn). Det urgermanska ordet är troligen inlånat från urkeltiska *isarnon (jämför forniriska iarn, kymriska haearn, galliska Isarno-), från urindoeuropeiska *is-(e)ro- med betydelsen "kraftfull" eller "helig" (jämför sanskrit isirah, "kraftfull", "stark", grekiska ἱερός, hierós, "stark", och möjligen latinets ira, "vrede"), av *eis, "stark".^[2][3][4]

Sammansättningar: billettjärn, bräckjärn, finjärn, gjutjärn, huggjärn, järnaffär, järnbalk, järnberikad, järnbeslag, järnbrist, järngruva, järnhandel, järnmalm, järnprofil, järnspett, järnspik, järnspis, järnsåg, järntråd, järnverk, järnvåg, järnväg, järnålder, råjärn, skalvjärn, skjutjärn, smidesjärn, steppjärn, stångjärn, tackjärn