From German überrumpeln (“to take by surprise”), from German rumpeln (“to rumble; to be noisy”). Cognate of Danish overrumple.
överrumpla (present överrumplar, preterite överrumplade, supine överrumplat, imperative överrumpla)
Active | Passive | |||
---|---|---|---|---|
Infinitive | överrumpla | överrumplas | ||
Supine | överrumplat | överrumplats | ||
Imperative | överrumpla | — | ||
Imper. plural1 | överrumplen | — | ||
Present | Past | Present | Past | |
Indicative | överrumplar | överrumplade | överrumplas | överrumplades |
Ind. plural1 | överrumpla | överrumplade | överrumplas | överrumplades |
Subjunctive2 | överrumple | överrumplade | överrumples | överrumplades |
Participles | ||||
Present participle | överrumplande | |||
Past participle | överrumplad | |||
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs. |