svälta

From Old Swedish svælta, from Old Norse svelta, from Proto-Germanic *sweltaną.

svälta (present svälter, preterite svalt or svälte, supine svultit or svält, imperative svält)

1. (intransitive) to starve, to hunger (be the victim of famine or the like)
   • 1777, Anders af Botin, Svenska språket i tal och skrift :

     De svulto till döds; Prins WALDEMAR svalt i ellofva dygn innan han dog; Han har alldrig svulltit, men väl hungrat.

2. (transitive) to let starve, to let hunger (by refusing someone food)
   • 1777, Anders af Botin, Svenska språket i tal och skrift :

     Konung BIRGER svällte bägge sina bröder till döds i Nyköping; Hon har alltid svällt sitt tjenst·folk

The intransitive sense uses the strong conjugation; the transitive sense the weak conjugation.

• svulten
• svält

• utsvulten

• svälta in Svensk ordbok (SO)
• svälta in Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
• svälta in Svenska Akademiens ordbok (SAOB)

• vältas