Wiktionary:Fikarummet/2011...2014

Lite naivt entusiastisk satte jag igång och etymologisera dessa ord på en.wiktionary som en ändelse -an. Men det kanske borde vara -n? Se en:-an#Swedish med vidhängande en:Category:Swedish words suffixed with -an. Typiskt är att om de alls förekommer i plural, så är böjningen en predikan, flera predikningar. Där -ningar sitter i plural, sitter alltså -an i singular. Men det förutsätter att man först tar bort -a från verbets infinitivform. Har den här typen av ändelse något namn? --LA2 3 februari 2011 kl. 15.04 (CET)

Eftersom alla(?) -ningar-plural också har en motsvarande -ning-singular, så undrar jag om inte det istället är frågan om en suppletiv pluralbildning (dvs att en rot som "predikan" lånat sitt plural från "predikning"). Detta är i varje fall vad jag får ut av motsvarande uppslag i SAOB. Därtill verkar det, enligt samma källa, som att det i varje fall har funntits egna pluralformer till -(a)n-substantiven: i fråga om "predikan" extraherar jag följande (forna) former:

singular obestämd

predika, predikan

singular bestämd

predikan, predikanen

plural obestämd

predikan, predikaner, predikor, prediker

Med en anmärkning om att "predikningar" numera är vanligare.

Med detta menar jag alltså att blotta förekomsten av en "-ningar"-pluralform inte i sig utgör bevis för att ändelsen är "-an" snarare än "-n".

Om ändelsen har något namn känner jag ej till, men substantiven som sådana torde vara (en variant av) verbalsubstantiv.

Medan jag ändå funderar på saken: vad anser ni vara rätt plural för "begäran"? Finns det eller inte? \Mike 6 februari 2011 kl. 11.15 (CET)

Två begäranden. Man kan anse att detta är ett annat substantiv, "ett begärande, -t, -n, -na", men i singular är det substantivet väldigt ovanligt. Liksom "en predikning" är så ovanligt att det anses ovårdat, med hänvisning till att "det heter ju" en predikan. --LA2 6 februari 2011 kl. 13.46 (CET)

Rent spontat kände jag ändelsen var -n bildat av verbet. Tala-n, börja-n, uppfostra-n. Å andra sidan om jag får jämföra med isländska där dessa ord är ganska vanliga, jag tror till och med att de är produktiva, där de har en regelbunden pluralform. Där har vi till exempel byrjun där ändelsen är -un. Eftersom språken är besläktade torde det vara samma på svenska. Lundgren8 11 februari 2011 kl. 15.07 (CET)

Är det inte bara substantiveringar av infinitiver? Grytolle 14 april 2011 kl. 20.34 (CEST)

Efter att ha kollat på åtskilliga amerikanska filmer och serier så märker jag att jag ständigt stöter på detta talesätt. Jag undrar om det finns en svensk motsvarighet till detta uttryck, då jag tycker att det är ett väldigt märgfullt och intressant engelskt uttryck.

Då denna fras uppenbarligen är tagen från en pjäs av Shakespeare, skulle det även vara intressant att veta hur den svenska översättningen av frasen i fråga lyder. Bootini

Frasen förekommer i Macbeth, akt 1, scen 5, rad 15-18. Den lyder som följer i Carl August Hagbergs svenska översättning (1847). --LA2 5 februari 2011 kl. 15.28 (CET)

Glamis thou art, and Cawdor, and shalt be What thou art promis'd. Yet do I fear thy nature, It is too full o' th' milk of human kindness To catch the nearest way.

Du Glamis är och Cawdor, och skall bli Hvad dig är sagdt. – Dock räds jag för ditt lynne; Det är för fullt af menskokärleks mjölk Att närmsta vägen ta.

Så enkelt var det! Jag tvekar dock dessvärre på att de flesta svensktalande skulle vara bekanta med detta uttryck direktöversatt, men tack för klargörandet. Bootini 8 februari 2011 kl. 13.25 (CET)

På en.wikt har någon skapat det svenska uppslagsordet Higgsboson. Wikipedia har en artikel Higgsboson, men på diskussionssidan framhåller en anonym tyckare att det borde heta "Higgs boson" i stil med Downs syndrom. Om man nu skriver ihop det, ska det då fortfarande vara stor bokstav? Vi skriver väl röntgenstråle med litet R och den aktuella Wikipedia-artikeln är full av higgsfält m.m. med liten bokstav. Finns det någon ordlista att hänvisa till, som tar upp Higgs boson? --LA2 5 februari 2011 kl. 16.33 (CET)

NE har ett uppslag för Higgspartikel. Tveksam dock om man kan dra några slutsatser av det ur språkvårdsperspektiv. Troligen är det en indikation på att sammansättningar med Higgs som förled brukar skrivas med versal initial. Språkrådet skriver att sammansättningar med egennamn som förled där egennamnet inte förlorat sin namnkaraktär ska skrivas med versal initial. Jag kan tycka att den avvägningen ibland kan vara svår att göra. Jag skulle nog känna att det vore säkrast att alltid använda versal initial här, men jag skulle vara försiktig med att påstå att gemen initial är direkt fel. Däremot är det väl rimligt att vara konsekvent i en och samma artikel e.d., så skriver man Higgspartikel, så bör man väl också skriva Higgsfält.

När det gäller sammanskrivning eller ej, så känns det som om hans analogiexempel "Downs syndrom", "Moores lag", "Janssons frestelse" haltar i sin olikhet med Higgs boson som faktiskt har en räknebar betydelse. Skulle jag försöka föra ett resonemang skulle jag nog försöka bygga den på räknebarhet (=hopskrivning) och oräknebarhet (=särskrivning), och möjligheten att ett/två ord kan ha båda betydelser. Jag köpa jämförelsen med Rubiks kub. Jag har exempelvis två Rubikskuber hemma. Tidigare hade jag bara en Rubiks kub. Jag ser personligen inget fel med att säga "Tidigare hade jag bara en Rubikskub" (enligt tidigare resonemang), och jag vet inte om herr anonym påstår det heller. Han verkar dock ha rätt i sin analys vad gäller Rubiks kub att att i bestämd form och i plural skrivs det vanligen ihop och i obestämd form singular vanligen isär. Jag är inte säker på att resonemanget "så säger man Rubriks kub iallafall" ensamt räcker för konstatera hur man bör benämna Higgs boson i obestämd form singular. Men utan att varken Higgsboson/Higgspartikel eller Higgs boson/Higgs partikel (eller Higgs-boson/Higgs-partikel för den delen) behöver vara fel, är det väl rimligt att följa Wikipedia-principen om minsta möjliga förvåning och gå på den vanligaste benämningen i artikelnamnsvalet, och NE:s artikel Higgspartikel till trots, verkar det rimligt att flytta artikeln till w:Higgs boson. ~ Dodde 6 februari 2011 kl. 18.59 (CET)

Då skulle jag påstå att inom matematik och fysik (och teknik?) finns ett mycket stort antal eponyma begrepp som i stort sett alltid sammanskrivs (eller möjligen avstavas): "Riemannintegral", "Besselfilter", "Fouriertransform", "Hawkingstrålning", "Lorentztransformation", "Banachrum", etc.

Det är förstås inte entydigt att det alltid sker, exempelvis särskrivs i allmänhet "Peanos axiom", "Euklides axiom" och "Eulers identitet".

Ja, "Higgs boson" ger för mig (om jag begränsar till svenskspråkiga sidor) ungefär dubbelt så många träffar som "Higgsboson". Men kollar jag så inkluderas i den särskrivna sökningen träffar på "Higgsboson" (bl.a. just wikipediaartikeln!), "Higgs-boson" och engelskspråkiga texter. Det sammanskrivna uppslaget ger inte på samma vis (vad jag kan se) träffar på särskrivna eller avstavade varianter.

Det kan fortfarande hända att det är vanligare egentligen med särskrivet, men googlesökningen är inte nog för att på egen hand övertyga mig. \Mike 10 februari 2011 kl. 19.57 (CET)

Samma resonemang bör väl föras vad gäller särskrivning eller hopskrivning för Higgs boson som för Higgs partikel, eller? Sökningar på Higgs partikel gör det enklare att exkludera eventuella engelskspråkiga resultat. Google ger 197 träffar för "Higgspartikel" (och Google frågar om jag menade "Higgs partikel") - däribland Nationalencyklopedins artikel; "Higgs partikel" ger 8630 träffar ~ Dodde 10 februari 2011 kl. 20.37 (CET)

Hm, det låter väl då som ett rimligt resonemang, antar jag. \Mike 10 februari 2011 kl. 21.34 (CET)

Hur uppför sig måttenenheterna ampere, ar, byte, cent, liter i plural bestämd form och vilka källor finns att hänvisa till? SAOL skriver om "ar" att det kan vara -en eller -et (i singular bestämd form) och att "pl. =", men det är ju obestämd form. Om liter säger SAOL "pl. = även litrar". Och att litrar ger litrarna, det förstår jag, men vad blir bestämd form när obestämd plural är "liter"? --LA2 5 februari 2011 kl. 18.25 (CET)

Se även Användardiskussion:Bounce1337#arna. --LA2 9 februari 2011 kl. 07.22 (CET)

Någon mer som har noterat följande användning av emedan? 'Helan lagade sin moped, emedan Halvan bakade bröd", vilket skulle betyda "Helan lagade sin moped, samtidigt som Halvan dock istället bakade bröd". --Jepping 2 mars 2011 kl. 12.45 (CET)

Vem har skrivit det? Jag måste säga att jag aldrig har sett det förut. Samtidigt som det verkar som en logisk betydelseöverföring är den nog tämligen ovanlig. (Hoppas jag åtminstone..) Tanzania 2 mars 2011 kl. 16.11 (CET)

Jag har aldrig hört den användningen. Det är inte något slags sammanblandning med medan? Lundgren8 2 mars 2011 kl. 17.54 (CET)

Det är vanligt att folk använder e-formerna på samma sätt som de e-lösa motsvarigheterna, mest för att få till en arkaiserande stil. Jämför med när människor använder pluralböjda verb om subjekt i singular – "Tomten komma med klappar." --87.227.78.40 21 maj 2011 kl. 21.54 (CEST)

För mig känns det inte som att de är räkneord, vilket det står på våra uppslag. De kan böjas precis som vanliga substantiv, och fungerar också likadant som de gör, exempelvis "Jag har sagt till dig en triljon gånger" = "Kan du köpa ett dussin ägg?" = "Skänk ett glas vatten till badhuset". Att de uttrycker ett antal eller en mängd gör dem ju inte automatiskt till räkneord. Dessutom kan de inte användas likadant som vanliga räkneord: "Det bor tre personer i lägenheten" men inte *"Det bor miljon personer i Stockholm". Är de substantiv eller räkneord? – Smiddle 5 mars 2011 kl. 12.54 (CET)

Håller med. Men "en miljon" borde väl fortfarande vara räkneord. "Tusen" kan användas som "ettusen" och borde väl vara räkneord, samtidigt som det kan användas som substantiv. Och "tusen" respektive "miljoner" kan användas som "tusentals" respektive "miljontals", och är väl i det fallet adverb. Saol anger miljon som substantiv och tusentals som adverb. Dussin och dussintal som substantiv, dussintals som adverb. ~ Dodde 6 mars 2011 kl. 12.14 (CET)

Angående tals-orden (med användning som i "Jag åt hundratals maränger"?), är de inte bara genitiv /plural/ egentligen? Känns ungefär som "en sorts"/"ett slags" tycker jag. – Smiddle 6 mars 2011 kl. 22.52 (CET)

Plural av "tal" har väl oförändrad stavning, ett hundratal, flera hundratal, och vad gäller genitiv har jag svårt att se någon ägarindikation i "tals" i den här användningen. Det kan naturligtvis även användas som genitiv, som i "ett hundratals siffror består av en etta och två nollor", men den är i förhållande till den andra användningen inte särskilt vanlig.

I en sorts/ett slags så är ägarindikationen betydligt tydligare även om jag kan hålla med dig om att det skett en viss försvagning. En sorts fågel. En fågel som tillhör "en sort". Johans fågel. En fågel som tillhör "Johan". Hundratals fåglar betyder vanligen "flera hundra fåglar", inte "fåglar som tillhör hundratal". Nej, jag är inte hundra här, tänker bara högt. ~ Dodde 24 mars 2011 kl. 19.26 (CET)

Hej. Hur använde man egentligen pluralformerna av verb i svenska? På tyska finns ju dessa än idag, och då säger man t.e.x "Die Bücher sind grün", och inte "Die Bücher sind grüne", eftersom man redan med "sind" bestämt att det är plural. Var det likadant på svenska? Sa man "Böckerna äro grön"? --Windmonger 24 mars 2011 kl. 14.21 (CET)

Jag vet inte säkert, men jag tror att jag aldrig har hört adjektivet i dess singularform för något liknande fall på svenska. "85" 24 mars 2011 kl. 16.21 (CET)

Svenska adjektiv har alltid böjts i förhållande till substantiven. Som du själv skriver böjdes även verben i förhållande till substantiven. Menade du kanske "böckerna äro gröna"? Bounce1337 24 mars 2011 kl. 17.56 (CET)

Tackar. Det var således både adjektiv och verb som visade huruvida någonting var ental eller flertal. Kan detta vara en anledning till varför verbens pluralform föll bort på svenska? Att det helt enkelt var onödigt med fler än en pluralindikator? Och samma anledning till varför tyskarna har behållit verbens böjningar, att adjektivet där inte berättar något om subjektets antal? --Windmonger 24 mars 2011 kl. 18.31 (CET)

Substantivet i sig står ju i plural om det är tala om flertal.

"Har du sett väderleksrapporten för i morgon?" Är "i morgon" i denna mening ett substantiv? –dMoberg 14 april 2011 kl. 11.04 (CEST)

Jag antar att det används som substantiv där, medan det mer ”korrekta” eller ”icke-talspråkliga” substantivet vore ”morgondag(en)”. --Lundgren8 (d · b) 14 april 2011 kl. 15.43 (CEST)

Vi har tidigare varit debatter om svenskans genitivs varande eller icke varande, och lite om engelskans vad jag sett, men jag har inte sett någon ordentlig diskussion om huruvida det är korrekt med norskans genitiv. Jag har sedan en tid upptäckt den fantastiska nätordboken från Universitetet i Oslo och norska Språkrådet, http://www.nob-ordbok.uio.no, och de beskriver norskans grammatiska mönster mycket enkelt och bra här (lätt att skapa mallar efter). Där finns dock inte angivet något om genitiv, och vanligast (i modern norska i alla fall) tycks vara bruket av garpgenitiv, t.ex. Hakon sin bil. De angiver också att man kan säga Boka til Olle. Se vidare på norska wikipedia om garpegenitiv och genitiv. Min fundering är huruvida det är rimligt att lista norskans genitiv i tabellerna, och om den rent utav är missledande när det gäller nynorska ord. Norska wikipedia uppger att -s partikel är vad som främst används, men att garpgenitiven har spritt sig från bergenområdet och nynorskan till hela Østlandet och in i bokmål. Några kommentarer? ╰ Svenji 14 april 2011 kl. 16.45 (CEST)

-s partikel är inte alls vanligt förekommande i nynorska (även i mer formell skrift), och kan nog tillochmed sägas undvikas. Denna information bör därför kunna tas bort ur våra mallar. Vad jag förstår är det inte riktigt detsamma i bokmål, men bäst vore kanske om vi helt enkelt frågar nån wiki-norrman? Diupwijk 14 april 2011 kl. 20.17 (CEST)

Men om det förekommer, borde det ju finnas med i mallen - dock att det kommenteras om det riskerar att vilseleda. Kan inget om norska, så jag vill inte kommentera -s-frågan. ~ Dodde 14 april 2011 kl. 20.25 (CEST)

Norsk har ikkje lenger «ekte» genitiv. -s – som forutan ved særnamn i all hovudsak vert nytta i akademisk bokmål, og svært sjeldan i daglegtale – opptrer meir som eit klitikon enn som eit faktisk morfologisk suffiks, slik det jamvel vert nemnd ovanfor. (Opphavleg var -s berre genitivsending for sterke hankjønns- og inkjekjønnsord i ubunden eintal.) Ekte genitiv finst i norsk i dag berre i faste ordlag, kor dei oftast står i lag med preposisjonen til (døme frå nynorsk): til botnar, til skogs, austafjells, heimsens frelsar. Eg kan såleis ikkje sjå nokon grunn til å ta med genitiv i bøygningstabellane. Å ta dei med synest meg unaudsynleg kompliserande, sidan dei i alle tilfelle kan dannast ved å hekte på ein -s, jf. engelsk possessiv -'s. Norsk Språkråd har ein fin artikkel om s-genitiv. Keikokake (diskussion) 6 juli 2012 kl. 18.31 (CEST)

Länken från Norsk Språkråd ovan säger "S-genitiv har alltid vore i bruk i nynorsk, men i mindre omfang enn i bokmål." Att -s klassificeras som klitisk partikel har även diskuterats för exempelvis svenska och engelska, men oavsett vilket har man valt att redovisa dessa som genitivformer i böjningstabellerna. Både svenska och engelska har i varierande grad möjlighet till olika typer av omskrivningar med exempelvis prepositioner (the colour of the book, istället för the book's colour), men det förbjuder i sig inte användning av -s (eller -'s). Existerar sammanskrivning med -s till ett ord och det ger en genitivbetydelse anser jag att det även i tabellerna bör anges som genitivformer. ~ Dodde (diskussion) 9 juli 2012 kl. 04.10 (CEST)

Finns det några regler i svenskan som i engelskan för vilka adjektiv som kompareras med -are och -ast och vilka som inte gör det? Adjektiv som är ovanligare är svåra att veta om de kompareras eller inte. Hur är det exempelvis med fekal eller övlig? Finns det något generellt? Tanzania 22 april 2011 kl. 22.28 (CEST)

Tycker denna länk sammanfattar det väl . -ande, -ende och -ad suffixkomparareras inte, -isk och -a vanligen inte. Mer och mest används när egenskaper jämförs. (Mikael Reuter, Forskningscentralen för de inhemska språken). Annars en intressant utsvävning av Chatharina Grünbaum på DN kultur&nöje . Mike skriver i en tidigare diskussion att "Tumregeln jag tycker mig minnas från skolan är att fyrstaviga adjektiv och därutöver i stort sett bara får mer och mest, trestaviga varierar från ord till ord - mer och mest fungerar dock alltid - medan en- och tvåstaviga kan kompareras på båda sätten men oftast med -are och -ast." Angående dina exempel så går väl inte fekal att komparera över huvud taget, varken med -are/-ast eller med mer/mest. För övlig lär både och funka bra om man utgår från Mikes tumregler. ~ Dodde 23 april 2011 kl. 00.56 (CEST)

Vill bara tillägga att det även finns tre- och fyrstaviga ord med ändelsekomparation. Se t.ex. intressant. --Lundgren8 (d · b) 23 april 2011 kl. 03.13 (CEST)

Tänkte inte efter rörande fekal.. Men försöker lägga de tumreglerna på hjärnan. Vissa adjektiv som är tvåstaviga exempelvis går dock knappt att hitta någon användning av komparativ eller superlativ på google eller över huvud taget online, skall man ändå räkna de som komparerbara? Tanzania 23 april 2011 kl. 21.26 (CEST)

Menar du komparativ och superlativ med suffixböjning? Om de kan kompareras över huvud taget brukar jag basera på resonemang, medan i valet mellan mallen som redovisar att endast perifrastisk böjning med mer och mest och mallen som redovisar suffixböjningar, så brukar jag välja mallen med suffixböjningar om de förekommer i 5-10% av fallen eller mer i förhållande till perifrastisk böjning. Om det är en rimlig nivå har dock inte allmänt diskuterats. ~ Dodde 23 april 2011 kl. 21.49 (CEST)

Det är skillnaden mellan suffix- och perifrastisk böjning jag tycker är svår. Vanliga adjektiv kan man avgöra själv eller via en googlesökning, men om man skriver ovanligare adjektiv kanske ingen komparerad form finns alls, och då är det svårt att avgöra suffix eller perifrastisk böjning. Tanzania 23 april 2011 kl. 21.54 (CEST)

Du kan försöka leta ledtrådar, förutom att kika på tumreglerna, genom att kika på ord med lika många stavelser, med samma eller jämförbar ändelse och intonation och på så sätt avgöra vad som verkar rimligt. Mitt råd är att om du ändå är osäker vilken mall du ska välja, välj okomparabel mall om du inte vet om ordet är komparabelt (ibland kan ett ord i sig vara komparabelt, men inte i den betydelse som redovisas - för den betydelsen går det då inte att resonera sig till att ordet är komparabelt; det kan emellertid ändras om definitionen utvidgas e.dyl.), och perifrastisk mall om du vet att ordet är komparabelt men inte om det kan kompareras (tillräckligt ofta) med suffix. ~ Dodde 24 april 2011 kl. 01.02 (CEST)

Försöker köra det som tumregel då.. Tanzania 24 april 2011 kl. 13.39 (CEST)

Två funderingar om detta:

1. Bör def 3 istället stå under "brista ut"?
2. I vilka andra sammanhang än i samband med bristande is och bristande knoppar används det i betydelsen "gå sönder"? Jag menar, jag skulle aldrig använda det om ett glas som föll i golvet, så helt synonyma verkar de inte vara. Likaledes vet jag inte var jag skulle passa in användningen i "överrenskommelsen brast" - jag kan se den konceptuella likheten med "gå sönder", men definitionen tycker jag inte riktigt fungerar. \Mike 9 juli 2011 kl. 03.29 (CEST)

På 1. håller jag med till fullo. Angående 2. kan det väl användas lite när som? Jag skulle kunna tänka mig att säga "mitt skohorn brast när jag försökte använda det" (sann historia), till exempel. – Smiddle 9 juli 2011 kl. 10.40 (CEST)

Gå sönder på grund av nåt särskilt? Interna spänningar? Inre eller yttre tryck (icke stötar/slag)? Om jag tappar att glas så skulle jag nog inte säga att det brister, men kanske om det var elektriskt laddat och till följd "sprängdes".. Ett rep eller en bro kan ju brista när de orkar med belastningen. –dMoberg 7 augusti 2011 kl. 12.48 (CEST)

Definition tre kan väl fortfarande användas som exemplet, och i det finns ju inget ”ut”, även om de skulle vara synonyma. --Lundgren8 (d · b) 7 augusti 2011 kl. 13.32 (CEST)

Jag ändrade just def. 3. Jag tog bort ett "ut" :P –dMoberg 7 augusti 2011 kl. 13.49 (CEST)

Finns det inte något ord som uttalas "skimär" eller liknande? Kommer inte på ordet.. –dMoberg 7 augusti 2011 kl. 12.43 (CEST)

chimär --Lundgren8 (d · b) 7 augusti 2011 kl. 13.29 (CEST)

tack. –dMoberg 7 augusti 2011 kl. 17.58 (CEST)

"Jag ska ner till station", kan man säga, men även "jag ska ner till stationen". Finns det fler ord än station' som fungerar såhär? Och kallas detta nånting? –dMoberg 4 oktober 2011 kl. 21.28 (CEST)

Maskin har jag hört på samma sätt. ”Fungerar diskmaskin än?” Tror det är ett slags förkortning för ord som slutar på -n och har också en känsla av att det är ganska talspråkligt eller dialektalt. --Lundgren8 (d · b) 4 oktober 2011 kl. 22.01 (CEST)

Kommun, kran,... Jag har dock lite svårt för att tänka mig t.ex. 'citron' eller 'gardin' i den böjningsparadigmen, men annars skulle jag nog säga att det måste vara ord som slutar på betonad vokal + 'n', och att det är talspråkligt/dialektalt. Något jag själv reagerat på är annars att jag drar ut slutvokalen mycket längre i bestämd form än i obestämd: jag ska till statiooon/ nu har kommuuun skickat folk att fixa lekplatsen/ se till att kraaan inte droppar. (Nå, jag säger förstås 'te' istället för 'till', men ni fattar...) \Mike 6 oktober 2011 kl. 22.53 (CEST)

Gardin skulle jag kunna tänka mig om det inte vore så att man oftast säger gardiner i plural. Jag hörde ett liknande ord häromdagen som slutade på konsonant + N typ ”hamn” eller något liknande. Detta är kanske något man borde fråga språkrådet eller sofi om. :) --Lundgren8 (d · b) 7 oktober 2011 kl. 11.16 (CEST)

Kul att just exemplet gardin tas upp, för jag hörde någon 80-talslåt på radion i morse i vilken man sjöng om "gardin", uppenbarligen menat i bestämd form. Visserligen får man ju ta sig vissa friheter inom konsten, men lite lustigt tyckte jag att det var. I övrigt kan jag typ bara bekräfta vad som sagts. T.ex. station istf. stationen är mycket vanligt i talspråk. Diupwijk 7 oktober 2011 kl. 11.29 (CEST)

Jag skickade iväg några frågor angående detta till Språkrådet, och så får vi bida vår tid. . --Lundgren8 (d · b) 7 oktober 2011 kl. 16.41 (CEST)

Det är, som du säger, inte ovanligt att man i spontant tal utelämnar den bestämda artikeln på vissa ord. Det gäller ord som slutar på –n och böjs med –en i bestämd form singular, t.ex. station. Eftersom dessa ord redan slutar på –n tillför den bestämda artikeln inte så mycket och kan utelämnas. Också hos andra substantiv reduceras ofta den bestämda singularformen i tal, t.ex. snickarn (inte snickaren). --Lundgren8 (d · b) 16 oktober 2011 kl. 10.49 (CEST)

I min erfarenhet är detta närkingska och kanske mälardalsdialekt, som nästan har spritt sig till riksspråket. Betoningen blir starkare på slutstavelsen i bestämd form. Det samma händer i närkingska vid plural bestämd form: Jag har två hästar (kort, obetonat -ar), nu ska jag spänna för hästAR (långt, betonat -ár) och köra ner till staTION. Jag tror också att pastorn kan få långt o, ungefär som pastorer. --LA2 (diskussion) 18 februari 2013 kl. 23.29 (CET)

Jag undrar om någon kan identifera den ändelse (dvs vad den benämns) som särskilt i tyskan markerar bl.a. en geografisk tillhörighet men som också används på liknande sätt i svenskan. Jag tänker förstås på ord typ Nûrnburger Ring, Hamburger och i släktnamn som t-ex- Lindbergeroch mitt eget Risbecker Visst har den väl ett namn?

Om du syftar på den som också finns i Wienervals och Dalmatinerhund är det samma som svenskans -are som på tyska skapar tillhörighet till en ort, t.ex. Berliner är en person från Berlin, en ”berlinare”. På de flesta språk är denna ändelse densamma som den som skapar agenter av verb, tex. lärare och fiskare, men ursprungligen är de två olika suffix. Enligt engelska Wiktionary är den första (den som skapar ”invånare”) av urgermanska *warjaz (”invånare”) medan den andra är av urgermanska *-ārijaz, ett lån av latinets -arius. Min egen personliga gissning är därför att ditt namn är tyskt eller tyskinfluerat och att det möjligtvis kan vara en person från en ort med liknande namn. Möjligtvis skulle det också kunna vara en person ur en viss släkt eller liknande? Alltså en ”lindbergare” för att personen till hör den lindbergska släkten, men det är bara min gissning. --Lundgren8 (d · b) 13 januari 2012 kl. 12.00 (CET)

Det är naturligtvis helt riktigt, men egentligen var jag ute efter vad denna ändelse grammatikaliskt har för benämning?

Ursäkta att jag missförstod din fråga. Jag antar att man kan kalla den för ett agentsuffix eller liknande, eftersom det är ett suffix som skapar agenter av verb (lära -> lärare). När det kommer till ändelsen för invånare vet jag inte; jag tror inte det har ett namn. Jag skulle snarare benämna det som ”invånarsuffix” eller något ditåt. Grammatiskt sett är de båda suffix. --Lundgren8 (d · b) 18 januari 2012 kl. 15.55 (CET)

Skulle inte "ursprungsuffix" vara tänkbart? Vi behöver dessutom fler ord i vårt språk även om jag tycker att barnboksförfattarna (se SvD insändare Jan 21, sid 5) missar målet, när man föreslår ett nytt neutralt personligt pronomen, nämligen HEN. Blir inte genitivformen nästan med automatik t.ex. HENNES.? Och nog föreligger stor risk att dagens engelsktalande ungdomar snabbt "hönsar" till begreppet?

Du får fråga Språkrådet; dock är det varken deras eller Wiktionarys uppgift att ”lansera” ord. --Lundgren8 (d · b) 22 januari 2012 kl. 16.21 (CET)

Någon som vet något om etymologin för ordet "olle" i betydelsen tröja? När användes det? Användes det särskilt i olika geografiska områden? Varifrån kommer det?

Hämtat ur Svenska Akademiens ordbok (även hört på Språket i P1 för ett par år sedan): ". ╰ Svenji 14 januari 2012 kl. 17.10 (CET)

Kan inte komma ifrån det hela, men jag tycker att "Higgs boson" inte alls är samma sak som en "Higgsboson", nominalfraserna betyder olika saker. "Higgs boson" är en boson, förmodligen namnlös, som Higgs just upptäckt eller skapat en teori om, och nu vill göra oss uppmärksam på. Å andra sidan är en "Higgsboson" en av alla dessa bosoner som vi sedan länge känt till och som en gång i tiden upptäckte eller skapade en teori om, och som vi därför döpte efter Higgs. Förmodligen nämndes det hela underförstått i ovanstående diskussion, men eftersom jag är datalog och inte så haj på grammatik så gick det mig förbi. Rursus 15 februari 2012 kl. 07.29 (CET)

Även om den tolkning du gör av "Higgs boson" är möjlig, så menar de allra flesta samma sak som "Higgsboson" d v s den partikel man just nu letar efter, och tror sig ha funnit spår av, vid Large Hadron Collider. De som använder "Higgs boson" ser det som ett namn bestående av två ord, precis som "Janssons frestelse" är ett namn på en maträtt. Man kan i ett annat sammanhang tolka det sistnämnda bokstavligt och då tillskriva Jansson en annan frestelse som inte har något alls med mat att göra, t ex: "Janssons frestelse var lösaktiga kvinnor".

I huvudsak har du dock rätt i att betydelsen ofta ändras vid särskrivningar. Kända exempel är "sjuk sköterska" vs "sjuksköterska" och "rök fritt" vs "rökfritt". Och visst kan man därmed förespråka "Higgsboson" för att undvika missförstånd, men risken för missförstånd är nog ändå liten.

Det finns trots allt en fördel jag ser med "Higgsboson" eller "higgsboson" och det är att det känns bättre när man böjer det: "higgsbosonen", "higgsbosoner" (vilket Dodde också påpekade i diskussionen ovan.) /Jiiimbooh | snacka me' maj 6 juni 2012 kl. 18.40 (CEST)

Jag har slagit lite i mina böcker och inte funnit svar på vad skillnaden mellan mödraskap och moderskap är. Detsamma gäller brödraskap och broderskap. Finns det någon definitionsskillnad, och om inte, är det enkelheten i att man talat om ett kollektivt moderskap när man säger mödraskap (av mödrar istället för moder)? Jag har snöat in på detta nu och kan inte bli klok! Någon som har en förklaring? Tacksammast, ╰ Svenji 5 juni 2012 kl. 19.42 (CEST)

Ursprungligen handlar de båda förlederna naturligtvis om singular kontra plural. I modern svenska brukar inte pluralgenitiverna vara så produktiva i nybildningar men det finns sådana skillnader i äldre ord, t.ex. "barnavård" som då är vård av flera barn. Därför finns också t.ex. mödravård, som är vård av mödrar. Vad gäller "mödraskap" är det inte ett ord jag har hört personligen och jag finner inte heller ordet i SAOL eller NEO. Teoretiskt sett skulle skillnaden mellan mödra- och moderskap vara "det att vara mödrar" kontra "det att vara moder" och det är det sistnämnda som i alla fall är det vanliga ordet i sammanhanget och personligen känns det som att "att vara mor" är mer "korrekt" än "att vara mödrar" som då skulle teoretiskt sett vara någon typ av kollektivt moderskap som du nämner. Kanske kan det vara så att "mödraskap" är en hopblandning av moderskap och andra ord på mödra- såsom mödravård? Häromdagen såg jag en skylt där det stod "barnakläder", som teoretiskt sett skulle kunna vara korrekt men som inte är standardordet och kommer troligtvis av något slags hopblandning. --Lundgren8 (d · b) 6 juni 2012 kl. 15.28 (CEST)

(Jag hoppas detta är rätt sida att skriva på. Jag är inte van vid att skriva här.) Skulle någon kunna lägga till betydelsen "öppning, hål, tomrum, mellanrum, glugg" på sidan lucka? Även addera "biljettlucka", "expeditionslucka" och "bagagelucka" under Sammansättningar om det är brukligt. – GeMet  24 augusti 2012 kl. 00.47 (CEST)

Nu har jag lagt till två definitioner till. Nästa gång du hittar definitioner som saknas, så tveka inte att lägga till dem själv, det är det Wiktionary bygger på. --Lundgren8 (d · b) 24 augusti 2012 kl. 01.44 (CEST)

Kan vi lägga till ordet "förslangad"?

Exempel: Betydelsen av ordet "tub" har förslangats på så sätt att man med "tuben" kan mena tunnelbana.

Kommentarer? –föregående osignerade kommentar är från 88.131.45.221 (diskussion • bidrag)

Tycker att ordet verkar rimligt med tanke på den föreslagna betydelsen ("göra till slang" e.d.). Google ger också ett fåtal träffar. Wiktionarys inklusionskrav (Wiktionary:Stilguide/Vilka ord skall tas med#Att belägga uttryck) ställer enligt min bedömning aningen högre krav. Ett fåtal träffar på Google kan inte per automatik uppfylla kriteriet "uppenbarligen spridd användning". Det har inte konstaterats att ordet används i välkänt verk, ej heller i en granskad akademisk tidskrift. Ordet har heller ej använts tre gånger i permanent medium (Språkbankens korpusar ger 0 träffar för såväl förslanga som förslangad ). Lägg dock gärna till ordet och förslagen betydelse på Appendix:Protologismer. ~ Dodde (diskussion) 3 januari 2013 kl. 16.08 (CET)

Att "å" är en föråldrad preposition, det vet vi, liksom att "på" har sitt ursprung i upp-å, och att på har tagit över där å brukade användas. Men länge användes å och på vid sidan av varandra, och hur valde man då vilken man skulle använda? Hur såg regeln ut? Jag försökte väcka frågan på radioprogrammet Språkets sida på Facebook och fick en del kommentarer från andra användare, men inga källhänvisningar till hur prepositionerna användes. Mitt språkexempel är taget ur Sveriges statskalender 1955:

"Telegrammottagare kan på förhand å telegrafstation anhålla, att telegram, som under viss dag eller vid visst tillfälle anlända under hans adress, skola på hans bekostnad utskrivas å lyxblankett."

--LA2 (diskussion) 19 april 2013 kl. 10.41 (CEST)

Detta har jag faktiskt aldrig funderat över, men det verkar utifrån ditt exempel att ”å” endast används i rumsliga förhållanden och ”på” i mer abstrakta idiomatiska förhållanden. Visst var det väl vanligare med ”på dina vägnar” och ”på sin sida” förr än nu? Kan detta vara kopplat till det i så fall? --Lundgren8 (d · b) 19 april 2013 kl. 15.27 (CEST)

För inkrementiva mängdbegrepp finns ord för hela skalan:

många -> fler -> flest

Likaså för inkrementiva volymbegrepp:

mycket -> mer -> mest resp. stor -> större -> störst

Även för diminutiva volymbegrepp finns ord för hela skalan (om än något mer begränsat i sin variation):

lite -> mindre -> minst resp. liten -> mindre -> minst

Men för diminutiva mängdbegrepp saknas faktiskt ett bra svenskt ord för den yttersta extremen:

få -> färre -> lägst antal

Mitt förslag till ett nytt ord som ersätter omskrivningen "lägst antal": färst

Det föreslagna ordet "färst" finns i dag ej i svenska språket (även om det kan förefalla snarlikt "först" eller "färskt"), men följer ordbildningen för "fler -> flest". Alltså: "färre -> färst"

E.g. Olle har fler bollar än Kalle, men Nisse har flest bollar; Pelle har färre bollar än Hasse, men Lasse har färst bollar (i.s.f. "lägst antal")

Synpunkter på detta från språkvetarna i forumet? –föregående osignerade kommentar är från 78.82.104.207 (diskussion • bidrag)

Från uppslaget få:

"Superlativformen färst används sällan. Formen finns sedan länge men har fallit i glömska. Formen är språkriktig och fyller en lucka i det svenska språket; jämför med illa, värre, värst. Språkvetare uppmuntrar användning av ordet för att få in ordet i språket igen."

– Smiddle 12 juni 2013 kl. 13.55 (CEST)

    Tack Smiddle, jag hade ingen aning om att det redan var ett vedertaget, om än i dag i väldigt ringa utsträckning använt, ord -- då kan jag med gott samvete använda detta i mitt dagliga språkbruk :-).
    /Mark W.

Jag är osäker på genus av brillor. --Andreas Rejbrand (diskussion) 23 juni 2013 kl. 14.40 (CEST)

Kommer bara på utrum-substantiv som har pluraländelse -or. Har ändrat på sidan. ~ Dodde (diskussion) 23 juni 2013 kl. 15.55 (CEST)

Det är absolut utrum, -or som pluraländelse förekommer bara hos ord i utrum. --Lundgren8 (d · b) 23 juni 2013 kl. 18.22 (CEST)

Jag försökte få till djävulskap, djävelskap och på djävelskap. Lyckades jag? --Andreas Rejbrand (diskussion) 28 juni 2013 kl. 18.02 (CEST)

Strukturmässigt, nån detalj bara . Har tyvärr inte tillräcklig kunskap om etymologi o.d. för att uttala mig om definitionerna. ~ Dodde (diskussion) 28 juni 2013 kl. 23.51 (CEST)

I en ordlista från 1966 hittar jag arrogant pockande (uppslagsord respektive förklaring). Själv uppfattar jag inte de orden som synonymer. Så är det arrogant eller pockande som har någon sidobetydelse som jag inte kände till? Har orden ändrat användning sedan 1966? Eller har ordlistan från 1966 kanske bara lånat en föråldrad förklaring från någon ännu äldre ordlista?

Det här är bara ett typfall i mängden. Jag snubblar på liknande kombinationer varje gång jag tittar i en äldre ordlista. Ibland beror det förmodligen på att jag känner igen något av orden från engelska, där det ju kan ha en annan användning än det historiskt har haft på svenska. Jag tror det här ger Wiktionary ännu en viktig uppgift: Att kommentera och förklara vad äldre ordlistor har skrivit om ett ord. --LA2 (diskussion) 28 juli 2013 kl. 15.51 (CEST)

SAOL 8:e upplagan (1923)	arrogant anspråksfull, förmäten, pockande, utmanande
SAOL 9:e upplagan (1954)	arrogant anspråksfull, förmäten, utmanande
SAOL 10:e upplagan (1973)	arrogant anspråksfull, förmäten, utmanande pocka påträngande el. envist kräva, propsa
SAOL 11:e upplagan (1991)	arrogant högdragen, förmäten, utmanande pocka påträngande el. envist kräva el. göra anspråk, propsa
SAOL 13:e upplagan (2006)	arrogant högdragen, förmäten, utmanande pocka påträngande el. envist kräva el. göra anspråk, propsa

Jag läser någonstans att Alva Myrdal var "inspirerad av amerikansk reformpedagogik" och lurar på vad det senare ordet egentligen betyder, och vad det kan heta på engelska. Wikipedia har ingen artikel med det namnet, men nämner ordet flera gånger och dessutom yrkesbeteckningen "reformpedagog". NE har en artikel som inleds med "samlingsterm för reformer ... inom undervisning och fostran". Det låter som en skum definition, tycker jag. Men Google Translate håller med och översätter mitt första citat till "inspired by American education reforms". Kan det vara så att ordet "reformpedagogik" inte alls avser någon speciell pedagogik, utan i diverse pedagogikreformer. Har man vänt på ordleden, reformpedagogik = pedagogikreformer? Vad kallas en sådan konstruktion?

Resten av NE:s definition (i tryckta utgåvan) blir lite mer specifik. Men min fråga rör inte i första hand det här ordet, utan ifall omvändningen har ett namn. --LA2 (diskussion) 28 augusti 2013 kl. 14.04 (CEST)

Diskussion flyttad till Diskussion:till.