fara

Hej, du har kommit hit för att leta efter betydelsen av ordet fara. I DICTIOUS hittar du inte bara alla ordboksbetydelser av ordet fara, utan du får också veta mer om dess etymologi, dess egenskaper och hur man säger fara i singular och plural. Allt du behöver veta om ordet fara finns här. Definitionen av ordet fara hjälper dig att vara mer exakt och korrekt när du talar eller skriver dina texter. Genom att känna till definitionen avfara och andra ord berikar du ditt ordförråd och får tillgång till fler och bättre språkliga resurser.

Svenska

Substantiv

Böjningar av fara  Singular Plural
utrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ fara faran faror farorna
Genitiv faras farans farors farornas
Som förled i sammansättningar används faro-.

fara

  1. utsatthet för eventuell skada eller smärta; risk för mycket negativ och skadlig utveckling
    Hon visste att hon var förföljd och svävade i fara.
    Fraser: fara å färde
    Besläktade ord: befara, farlig
    Sammansättningar: dödsfara, farhåga, farofylld, farozon, farsot, hälsofara, krigsfara, lavinfara, livsfara

Översättningar

Verb

Böjningar av fara  Aktiv Passiv
Infinitiv fara faras
Presens far fars (fares)
Preteritum for fors
Supinum farit farits
Imperativ far
Particip
Presens farande, farandes
Perfekt (faren)

Not:
Perfektparticip existerar med tillhörande partikel.

fara

  1. (aningen ålderdomligt eller poetiskt) resa iväg; färdas
    Hon for till Italien.
    Fraser: fara illa
    Sammansättningar: vederfaras, villfara
  2. (ålderdomligt eller dialektalt) åka
    Vi for till byn igår och köpte nya gardiner.
    Nu far vi och shoppar.
    Han for just förbi.
    Användning: Ännu vanligt på norrländska och finlandssvenska dialekter.
Indragna rader ovanför strecket gäller en särskild definition. Eventuella rader närmast nedan kan gälla en eller flera av definitionerna ovan.
Etymologi: Av fornsvenska fara, fornnordiska fara, urgermanska *faraną, av urindoeuropeiska *por- (“på väg, passage”).
Sammansättningar: farkant, farkost, rymdfara, sjöfara
Besläktade ord: -farare
Fraser: fara illa, fara iväg

Grammatik

Gammalsvensk tabell med person- och konjunktivböjning:

Person Aktiv Infinitiv Passiv Infinitiv Aktiv Presens Indikativ Aktiv Imperfekt Indikativ Aktiv Presens Konjunktiv Aktiv Preterium Konjunktiv Imperativ Passiv Presens Indikativ Passiv Preteritum Indikativ Passiv Imperfekt Konjuntkiv Passiv Imperfekt Konjunktiv Perfekt Particip Presens Particip
1:a (jag) fara faras farer for fare fore - fares fors fares fores faren farande, farandes
2:a (du) farer for fare fore far fares fors fares fores
3:e (han, hon, hen, man, den, det) farer for fare fore fare fares fors fares fores
1:a plural (vi) fare fore fare fore farom faras foros faras fores
2:a plural (I) faren foren faren foren faren farens forens farens forens
3:e plural (de) fara foro fare fore fare faras foros faras fores

Översättningar

Fornnordiska

Verb

fara

  1. åka, fara

Fornsvenska

Verb

fara

  1. åka, fara

Substantiv

fāra

  1. böjningsform av far

Isländska

Verb

fara

  1. åka, fara