"Jag kan bara se till mig själv som gärna vill lära mig jämtska. Jag behöver verkligen ett skriftspråk, det går liksom hand i hand med det talade språket och detta i synnerhet i dagens moderna samhälle. Det finns ingen möjlighet för ett språk att överleva utan ett skriftspråk i dag. Jag tror att jämtskan verkligen behöver en statushöjning och då måste man strukturera upp skriftspråket, så jag är faktiskt helt inne på Morpheus mer "strikta" linje. Jag tror inte att det finns tid kvar för att vänta och se, att prova och experimentera. Dagens "dialekter" tar så mycket stryk till förmån för det svenska riksspråket att man nog omgående måste göra något."

"Norrländskan är gammal runtröndska (dvs vikingtida tröndska) som blivit försvenskad. Samma med jämtska, fast vi har ju bara varit ockuperade av Sverige i drygt 300 år medan norrlänningarna har varit under det svenska oket mer än dubbla den tiden. Dessutom ligger ju Norrlandskusten längre österut än Jämtland, så även före svensktiden så måste jämtskan ha blivit starkare konformerad med de norska kärnmålen än vad norrländskan blivit. ... Under foilkvandringstiden fanns det en stortröndersk kultursfär i Centralskandinavien som sträckte sig från Tröndelagskusten i väst till Österbotten i öst. Exakt hur bofast folk flyttade omkring är inte så intressant - det som är intressant är att det strax före vikingatiden och några århundraden framåt kom vågor av trönder som bosatte sig i Jämtland och att det under medeltiden blev en svenskt inlemmande av Norrlandskusten, dvs Stor-Hälsingland. Dn urspungliga tröndska axeln Tröndelag-Jämtland-Hälsingland naggades allt mer i kanterna av svear och norrmän, och sedan 1178 så finns det inget autonomt tröndskt rike längre - först föll Tröndelag för norrmännen, sedan föll Stor-Hälsingland (inkl. Österbotten) för svearna och sedan Jämtand för norrmännen, ett halvt årtusende senare svenskarna."

För västerbottniskan är det viktigt att det finns något sätt att beteckna ordton. Apostrof kan helt naturligt stå för apokope.

• vætn /ʋǽtːn̩/ "vatten"
• vætn’ /ʋæ̀tːn̩/ "vattna"

Brevis används ofta för kort eller försvagat ljud, och är således tjänlig som beteckning för icke-tonbärande stavelse.

• mætĕnn /mǽːtn̩/ "maten"
• fæten /fæ̀ːtʰen/ "fatet" (dativ)
• vætnĕð /ʋǽtːnɛ/ "vattnet"
• vætneð /ʋæ̀tːnɛ/ "vattnat"

Fler exempel på hur tonen avgör betydelsen:

• járĕð "året"
• járeð "årets avkastning"
• rósę̆ "rosen"
• rósę "bilden"

*bēgaz → bǽg

*ātula- → atoł
ǫxull → aksoł
skǫkull → skǫkoł
*stapulaz → stapoł

*hrugnaz → romm
*muniz → mon
*snuzą → snor
*stukkaz → stokk
*sturmaz → storm
*stuþs → stoð
*sundraz → sond, sondr
*trugą → trog

*budą → buð
*bukkaz → bukk
*husǭ (*husōnų) → husu
*kurną → kurn
*pundą → pund
*rugiz → rug
*skutą → skut
*skutiz → skut
*spurą → spur
*sundą → sund
*trudaną → truda
*wurkijaną → hvurk’
*wurmiz → urm

*hundaz → húnd

*sanþaz → sannʀ, saðʀ → sanð
*tanþs → tǫnn → tænn
*kunþaz → kunnʀ, kuðʀ → forkunð, ókunðug, einkunðes
*munþaz → munnʀ, muðʀ → munð
*sunþanē → sunnan → sunðę
*brunnaz ? snarare **brunþaz → brunnʀ, bruðʀ → brunð

*mannaz → mannʀ → mænn
*pannô → panna → pænn’
*þunnuz → þunnʀ → tunn

Lång vokal:

*brinnaną → brinn’
*rinnaną → rinn’
*spinnaną → spinn’
*tinnaną → tinn’
*vinnaną → vinn’

Kort vokal:

*finþaną → finð’
*hinþaną → hinð’
*kunþią → kynð’
*sanþōną → sanð’
*gaminþiją → minð’
*swinþaz → svinð

Teoretiskt:

*gunþaz → gunnʀ, guðʀ → *gunð
*hanþaz → *hannʀ, *haðʀ → *hanð
*hrinþaz → *hrinnʀ, *hriðʀ → *rinð
*kunþijaną → kynna → *kynð’
*linþaz → linnʀ, liðʀ → *linð, *linðurm
*linnaną → linna → *linn’
*sanþōniz → sannan, sǫnnun → *sanðę, *sanð’

Tydlig är väl regeln att nordliga mål får å-ljud framför tjockt l i långstaviga ord men inte i kortstaviga eller efter j.

Eld kommer av fornnordiska eildʀ, (från PGmc ailidaz) det är isländskan som är konstig i detta fall. Sen är väll den bottniska formen från ackusativet alltså bara eild om man ska vara petig.

Skillnaden mellan fornnordiskt é och ǽ är bevarad i bottniskan. Vissa ǽn har dock övergått till én genom vokalbalans.

Vokalbalans ǽ → é:

• bǽsa → bésa → bés’
• gǽta → géta → gét’
• lǽsa → lésa → lés’
• Sǽvara → Sévar

Annan förändring:

• snǽfʀ → snéf
• snǽʀ → sné
• Isländska mæltr "som talar" har annan vokal än bottniska lágmélt (möjligen föreligger här en förändring mǽla → *méla som påverkat mǽltʀ → mélt).

Ingen vokalförändring:

• lǽra → lǽr’ (beroende på r)

Historiskt har långstaviga bottniska ord haft ett nasalt schwa /ə̃/, som för det mesta sedan utvecklades till något a-liknande ljud /ɐ/. Olika fornnordiska ljud som -in(n), -un(n), -an(n), m. m. har således blivit till a-ljud, varför ord som sunðę, innę och morgję alltid slutar på a i samtliga mål, och aldrig på -in, -un etc. I ord som syskęn, sviskęn etc. har n'et återinförts från den bestämda formen, syskęnĕð, sviskęnĕð, och de egentliga formerna *syskę, *sviskę har försvunnit. Dessa senare ord har således egenskapen att n'et (efter ę) uttalas tjockt i södra målen, precis som i útęni, innęni osv., till skillnad från ord som fjórtan och nittan.

Långstaviga maskuliners bestämda pluralform -ęn uttalas -a i söder, och -an i norr; t. ex. gubbęn, skógęn; jämför "-son", som uttalas -sa (i södra målen?); t. ex. Eirks son.

Framför -nd har ę utvecklats till lite olika varierande ljud, beroende på mål; se t. ex. tíęndt (tunnt n-ljud har här skyddats av d:et).

Bottniskan har inte lika ofta progressivt i-omljud som svenskan. Det är främst ja som avviker från det svenska mönstret. Yngre mål kan uppvisa omljudda former där inget historiskt omljud funnits. I de äldre målen förekommer omljudet framför dessa konsonanter:

• f/p: kept’
• l: bjell’, fjell, gjell’; undantag: hjall’
• r: fjeðr
• rn: bjern, stjern’, tjern (efter flera konsonanter, av historiskt ja)
• t: jetu

Opåverkad står vokalen framför dessa:

• ł: bjałk, fjǫł, kjał, sjał, stjałk
• m: jamn
• n/ŋ (m): jank’
• rð: fjarð
• rt: stjart
• rn: jarn (efter enkel konsonant, av historiskt já)

Ord som har gammalt kort ö:

• (fjǫł,) gøra, gør, mjøð, mjøł, øł, słøkkj’, tjør, nøss’ ?

• tiðurr → tjedor
• selʀ → sjał
• þeli → tjała
• stertʀ → stjart

É ska ha brutits till ie sen gammalt i hela gamla Västerbotten, som sedan har utvecklats till je, (j)i och jö, beroende på mål. Rent allmänt kan fonemet stå för ; t. ex. där inget j kan inskjutas, som i rétt.

Av gammal nasal vokal:

• błán’, brún, dún, fjún, hjún, ingę, mingst’, Nings, rán’, ráneð, róĕnn

• błinkn’, gǫunkn, krankn’, krǿnkn’, kvinkn’, reinkn’, sónkn, vankn’, och trøyntn’ med alveolar nasal

Ord som saknar förmjukning:

• gała (böjningsformer), ghikk, ghisk, ghýs, khega, khemb’, khink’, khiss’, khymið, skhefa, skheka, skhepes, skhytið

• ǫu - ǫur, dǫufslig, dǫuðslern, frǫudug, frǫuðneð, gǫuð’, kǫur’, mǫur, mǫuł’, rǫuðt, snǫuðt, sǫur
  • ovisst: nǫudug (g-inskott saknas i äldre mål, jfr. yngre målens frǫudug med g-inskott), ǫuł’, ǫuring, rǫun, sjaldǫugútt
  • inget inskott i sammansatta ord: dǫufskall’
  • inget inskott i ord som hǫus
• øy - køyddis, strøydd’
• ei - breidd, breidt, reideð, leidt, reidt m. m. - endast framför /d/.
• oy - oyddis

Mjukt g /ʤ/ har utvecklats i böjningsformer som ełginn, som blivit ełgjĕnn, men då /ɽʤ/ och /ɾʤ/ av fonotaktiska skäl uttalas /ɽj/ och /ɾj/, har g-fonemet analogiskt omtolkats som ett j-fonem, och så har /ɛ́ɽɡ/ omtolkats till /ɛ́ɽj/, sedermera /ɛ́ɽɪ/, /ɛ́ˑɽe/.

Ord som i sin grundform inte hade följts av någon främre vokal eller j bevarar oftare hårt g:

• *bjarga → bjerg’
• byrgʀ → byrg
• dorga → dorg’
• fargalt → farg’
• gnurg’
• skjalgʀ → skjałg
• *jarga → jærg’
• *targa → tærg’
• margʀ, pl margiʀ → mærgi , mærgfǫllug

Pitemålet särskiljer sig med hårda g:n:

• berg → berg
• dorg
• vargʀ → hværg
• terg

Så ock lövångersmålet:

• elgʀ → ełg
• trełg

• borti, bortaf, hveh, hvim, hvo, hvors, hvum, ner, oð, steð, svø, ti, uti, va, vara

affektǽr, afinsjónǽr, ærgulǽr, duktórǽr, eksmentǽr, figulǽr, galantǽr, gæstrǽr, græsǽr, grágnǽr, refferǽr, reppetǽr, sidǽr, spæðsǽr, sjennǽr, stræffsǽr, trafalǽr, tunðrǽr, óbservǽr, ópparǽr

Aarland → Árlandĕð "Arlanda" ár- gen. till á f

Färiska andsøgn → andsygn "motsägelse"

Nahuatl āxōlōtl → ásjólótil, ásjótil eller sjálátil "Ambystoma mexicanum"

Sarek → Sarik (jfr. nelik, kvuksik)

Njåtjosvagge → Nǫ́ttljúsvuggę

Sarvesvagge → Særfsvuggę

Alggavagge → Ałgvuggę

Kuopervagge → Kǫuparvuggę

Ruotesvagge → Róðsvuggę

Pastavagge → Fæstvuggę

Rapadalen → Repadałĕnn

Kukkesvagge → Kugsvuggę

Umemålet har förutom jag och gøra också de mer allmänna ég och gera:

"Tråmä ji hä gjer", det gör jag alldeles icke. Vb. (Ume). 

http://runeberg.org/dialektl/0778.html

wikt:en:User:LokiClock/Most_common_Old_Norse_words

Det kanske finns något att göra här, eller här.

ortografi här och här

Gammal långstavighet föregår alltid apokope, och gamla långstaviga ord akopoperas alltid.

• myrð’
• nyrð
• nyrðum
• skyrð
• skyrðænn
• vanbyrðing
• útbyrðing
• vørð’
• børð’
• børðtré

|- !Vokativ | |Knyȝtið | |

• Däu jäst fajg

• faigr (faigar, faigur)
• ákr (a:kar, a:kur)
• vakr (vak:ar, vak:ur)