Se Appendix:Oattesterade språk/Bottniska

rák’

1. råka, träffa

   Jag vilð ínt’ rák’ fołkjĕð.

   Jag vill inte träffa folk.

   Hvors hǫnn gár, svø skał hǫnn rák’ nn.

   Vart man går, så skall man råka honom.

   Hǫnn ér ínt’ góð rák’ bjǿrĕnn dá hǫnn lǫup i runĕnn.

   Björn är inte god till att råka, då den löper i springetiden.

   Hǫnn skǫut og hǫnn rákeð.

   Han sköt och han träffade.

   Etymologi: Av , av .

Mall:gmq-bot-subst-m rakkardreng m

1. bödelsknekt

rakkarmæt m

1. en person som förtjänar komma under bödelns hand

rakl’

1. krångla eller gå sönder

rakst m

1. räfsning

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: ettrakst

ráł’

• "Mall:uttal"

1. vråla, ropa högt

   Synonymer: skráł’, skreni

rálíkjis

• "Mall:uttal"

1. sårigt, men så sårigt, att det är bara skära köttet

   Heile beinĕð vær all rálíkjis.

   Hela benet var överallt sårigt, men så sårigt, att skära köttet syntes överallt.

rám

• "Mall:uttal"

1. hes

   Ég ér rám i hałsum, svø ég kænn ínt’ tała.

   Jag är hes i halsen, så jag kan inte tala.

   Etymologi: Av , motsvarande isländska rámur och norska råm.

   Besläktade ord: rǽm’, remi, rám’

   Synonymer: hás

rám’

1. skrika eller gråta högljutt

rámjalk f

1. råmjölk

   Sammansättningar: rámjalksmør

rámjalksmør n

1. smör som tillverkas av grädden efter råmjölk

rán’

• "Mall:uttal"

1. draga till sig fuktighet ur luften, bliva fuktig, rå; om bröd, halm, hö, ved, trävirke m. m., som förut torrt, blivit av dagg eller regn fuktigt

   Jórðę̆ hæf ráneð ett’ regnen.

   Jorden har blivit fuktig efter regnet.

   Besläktade ord: ráneð

Mall:gmq-bot-subst-f-r rand f

• "Mall:uttal"

1. rand, streck, avlång del
2. (tunnare) täcke
3. ett slags bordduk

Användning: Pluralformen randirn har sin egen särskilda betydelse.

Sammansättningar: dagsrand, meiðrand, pǽrrand

randirn f pl

• "Mall:uttal"

1. bjälkarna uppe i taket där inget golv är lagt, t. ex. i ett fähus eller lada

ráneð m

• "Mall:uttal"

1. fuktighet, dagg

   Besläktade ord: rán’

ráneð

1. böjning

rangl n

1. det som ej kan stå stadigt
2. lång och gänglig person

Etymologi: Av .

Besläktade ord: rangl’, ranglútt

Sammansättningar: beinrangl

rangl’

1. ragla

   Synonymer: koga, roga

   Besläktade ord: rangl

ranglfar n

1. yrsel

rant

1. högväxt, lång och smärt, rak

rasand

• "Mall:uttal"

1. arg, ursinnig

Mall:gmq-bot-subst-n-oräkn rat n

1. skräp, avfall, i skogen liggande kvistar, ruttnade träd och stubbar

   Heð ligg fúlt við rat og hvarð i skógjĕnn.

   Etymologi: Fornnordiska hrat n "sten, kärna i bär", hrati m "skräp", norska rat "skräp, obetydliga ting".

   Synonymer: hvarð

reðr n

• "Mall:uttal"

1. (anatomi) könslem på hästar

   Etymologi: Av , motsvarande norska rer, red, rede, danska dialektala rær, rør, av ovisst ursprung.

refferǽr

• "Mall:uttal"

1. reparera

reftóng’ f

• "Mall:uttal"

1. gullris Solidago virgaurea

réfyli m

• "Mall:uttal"

1. fristad

regn n

• "Mall:uttal"

1. (meteorologi) regn

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: regnbuga, regnbusu, regnprypp’, regnrypp’

   Besläktade ord: regn’

regn’

• "Mall:uttal"

1. regna

   Etymologi: Av .

   Grammatik: Pret. regneð.

   Besläktade ord: regn

regnbusu f

1. regnskur

   Jämför: bæs, garaíl

regnprypp’ f

1. spillkråka

   Synonymer: spillkrák’, spillskír, støhnkrák’, regnrypp’, vótprypp’

reið’

• "Mall:uttal"

1. reda, mängta ihop

   reið’ leirĕð

   reda eller mängta ihop ler till klämning eller bruk i murar

2. bereda, mängta eller göra mjukt, bearbeta

   reið’ leðrĕð

   bereda läder, mängta och gnugga läder

   reið’ skinðę̆

   bereda skinn

3. stimma, rasa, leka, vara ostyrig; om barn
4. prata utan uppehåll

   Sammansättningar: reiðkjept, reiðmakar

Etymologi: Av .

Grammatik: Pret. reidd’, sup. reidt.

Fraser: reið’ áf

reið’

1. redan

   Ér dú heim’ reið’?

   Är du hemma redan?

   Etymologi: Av .

reið’ n

1. bindsle för nötkreatur

   Sammansättningar: ákreið’, bandreið’

Mall:gmq-bot-subst-m Mall:gmq-bot-subst-f-4 reif 1 m & f, 2 f

• "Mall:uttal"

1. mantlar, i vilka nyfödda barn inlindas

   Etymologi: Från "svep, barnmantel"; motsvarande norska reiv m.

   Synonymer: báðnreif

2. (fiske) fiskrev, metrev

   Sammansättningar: meitreif

reif sing

1. böjning

reif’

• "Mall:uttal" (Skellefteå)

1. varpa ränning till väv

   Sammansättningar: reifeðgærn 'varpgarn', reifeðtré 'varpstol', reifeðtráð 'varpgarn' (trol. äldre än -gærn), reifrómp’ 'varpfläta'

reif’

1. böjning

reifeðtré n

1. varpstol

reigj’ f

• "Mall:uttal"

1. rad av kreatur; egentligen, en rad av renar som gå med lass, varochen med töm fästad vid den föregående læssækkjen; även om slädrader eller likrader

   Etymologi: Av lapska raido, raidā, rair(u)o, sannolikt lånat av ett urnordiskt *raiđō, föreliggande bl. a. i fnor. o. isl. reiđ, ritt m. m., fsv. redh, ritt); med avs. på formen raja jfr sv. dial. raj, raaj, möjl. delvis av svenskt urspr. o. etymologiskt identiskt med red.

reik’

• "Mall:uttal" (Skellefteå)

1. stryka omkring

   reik’ ett’ soppum (om kor)

   stryka omkring på jakt efter svamp

   Etymologi: Av .

   Jämför: reka

Mall:gmq-bot-subst-m rein m

• "Mall:uttal"

1. ren

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: reinbrims, reinmusa, reinstúf, reinstyngj

rein

1. ren

reinbrims m

1. renbroms Tabanus Tarandinus

Mall:gmq-bot-subst-n reip n

• "Mall:uttal"

1. rep

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: reipslegar

reipslegar m

1. repslagare

reis’ 1

1. uppresa

reis’ 2

1. resa

   Hann vær i biráð at reis’ bort, menn heð vart int’ áf.

   Han tänkte resa bort, men det blev inte av.

   Sammansättningar: reisgárlig

reisgárlig

1. resfärdig

reka

• "Mall:uttal"

1. vräka, driva vind för våg, flyta på vattnet; om båtar och annat som driver för vinden eller följer strömmen

   Stokkĕnn rek útett’ áĕnn.

2. riva, gå sysslolös omkring, vandra efter vägarna

   Hǫnð fer og rek jamnt og samt sum fræmmlenningęn.

Etymologi: Av , av äldre vreka, av urgermanska *wrekaną.

Grammatik: Pret. ræk eller rók, sup. rikið.

Besläktade ord: rak, rakvel, rekil, rekling, rók, rikustang, víðrekal, víðrekst

rekj n

• "Mall:uttal" (dat. bfsg.)

1. galopp

   ríð’ i rekjen

   rida i galopp

rekj

1. böjning

rekj’

• "Mall:uttal"

1. sträcka, utsträcka

   rekj’ út sig

   sträcka ut sig

2. springa i galopp, galoppera

   Besläktade ord: rekj

3. att skava bort köttet av hudar medelst enkom därtill gjort skavjärn, såsom skomakare och skinnberedare brukar, varmed huden också sträckes

   Sammansättningar: rekjjarn, rekjnaghl’

Etymologi: Av .

Besläktade ord: rekjes, rekk, rekk’, rekkes

rekjes

• "Mall:uttal"

1. sträcka på sig (med utsträckta armar)

   Vanliga konstruktioner: rekjes út "sträcka i väg, springa för fullt"

   Grammatik: Pret. rektis.

   Varianter: rekkes

   Besläktade ord: rekj, rekj’, rekk’

rekjjarn n

1. skavjärn, vars bruk se rekj’ bemärkelse

   Diverse: Det är som en halvmåne och skaftet är gjort som en krycka, som vid nyttjandet sättes under armen för att med så mycket större styrka skava.

rekk sing

1. böjning

rekk’

1. räcka

   Heð vær full sum i tvá ár heð rækk.

   Det var väl i två år det räckte. (kriget)

2. räcka till, förslå

1. löpa i sporrsträck, i fläng
2. spåra, följa spåren efter ett djur

   Hǫnð rekkeð spurę̆ bjernum.

   Han följde björnens spår.

Etymologi: Av .

Grammatik: Pret. sg. rækk, sup. rukkið

Besläktade ord: langrekt, rekj’, rekkes

rekkes

• "Mall:uttal"

1. utsträcka armarna av lättja eller såsom kroppsövning

   Vanliga konstruktioner: rekkes út "sträcka i väg, springa för fullt"

   Grammatik: Pret rekkeseð.

   Varianter: rekjes

   Besläktade ord: rekj’, rekk’

rekling m

1. en som stryker omkring

   Etymologi: Av reka "vandra efter vägarna".

rekn’

• "Mall:uttal"

1. räkna

   Etymologi: Av "avlägga räkenskap, räkna" m. m.

   Varianter: renkn’

relejón f

1. religion

rellesjøs

1. religiös

remi

• "Mall:uttal"

1. så säges getter göra, när de skrika enda ut

   Geitę̆ stár og remi pá bergjĕð.

   Geten står och skriker på berget.

   Etymologi: Av .

   Jämför: rǫut’, bełi

remiggjin (plurale tantum)

• "Mall:uttal"

1. bestick

   Varianter: remelljin

   Hyponymer: kníf, skjeið

2. verktyg

   Synonymer: istrament

Etymologi: Av .

renn’

1. löpa, springa
2. åka skidor
3. åka med kälke utför en backe, som ock därför kallas rennbakk’

   renn’ ein bakk’

4. färdas utför forsar på en båt

   renn’ ein fors

5. låta rinna, sila, hälla ut; skumma av grädden från mjölk

   renn’ mjǫłkę̆

   sila mjölken, skilja grädden därifrån

Etymologi: Av .

Grammatik: Pret. rendt’, sup. rent.

Synonymer: kút’, lǫup’, sprang’, sprínt’

Sammansättningar: rennbakk’, rennhelt’, rennmjǫłk, rennsnǫru, rennstæf

renn’ hvítǿgę

1. (idiomatiskt) visa ilska

renn’ mjǫłkę̆

1. sila mjölken, dvs. skilja grädden därifrån, vilket sker så att man låter mjölken rinna ifrån tråget (bunken) genom eller under en visp, som hindrar grädden att följa med

   Etymologi: Av "hälla mjölken ut av mjölkbyttan så att grädden blir kvar".

   Diverse: Den så frånsilade mjölken kallas rennmjǫłk eller błámjǫłk, och vad som stannar på bottnen och bräddarna av tråget, sedan grädden avhällts i kärnan, kallas rommtrog, som vanligen blir barnens lott.

rennsnǫru f

1. snara, med vilken fåglar, harar m. fl. fångas

rent’

1. ge avkastning

   Heð renteð um stóre deilĕnn heð nð fikk bortaf ákrum.

   Åkern gav honom en gynnsam avkastning.

   Heð renteð bra áf sig.

   Det gav god avkastning.

2. förslå, gå fort

   Heð renteð við ærrbeiteð hǫns.

   Det gick fort med hans arbete.

   Heð renteð ínt’ næ fyr ę.

   Det gick sakta för henne.

   Heð renteð ínt’ stórt heð nð fikk dil mæts denn gangę.

   Det förslog ej mycket det han fick att äta den gången.

   Heð renteð nóv næ smátt fyr um der nð fór ett’ vegjum.

   Det gick tämligen sakta för honom, där han for efter vägen.

Etymologi: Av .

repa

• "Mall:uttal"

1. rapa

   Etymologi: Av .

reppetǽr

• "Mall:uttal"

1. omtala vad någon har sagt

   Etymologi: Av .

reps’

• "Mall:uttal"

1. räfsa

   Etymologi: Troligtvis av samma rot som föreligger fornnordiska hreppa "få tag i, erhålla".

   Synonymer: herf’

reps’

1. (redskap) räfsa

   Sammansättningar: repstýg, repsherf’

   Synonymer: herf’, hærf

repstýg n

• "Mall:uttal"

1. skaft på höräfsan

résept n

• "Mall:uttal"

1. recept

rétn’

• "Mall:uttal" (Luleå)

1. bli rak, rakna

   Hǫnn rétneð bæ út.

   Han blev alldeles styv och stel.

2. (bildligt) dö

   Hǫnn hall á rétn’.

   Han håller på att dö.

   Jämför: stirðn’

rétt

• "Mall:uttal"

1. rak^[1]

   Etymologi: Av .

   Grammatik: Kompar. réttændĭ.

   Besläktade ord: rétn’, rít’

   Sammansättningar: réttsǿns

   Antonymer: órétt

réttsǿns

• "Mall:uttal"

1. medsols

   Etymologi: Jämför fornnordiska réttsýnis "rakt", réttsýnn "rättvis", réttsœlis "medsols".

   Antonymer: andsǿns

réttændĭ

• "Mall:uttal"

1. böjning

ríð’

1. rida

   Etymologi: Av .

   Grammatik: Pret. reið, sup. ridið, p. p. ridinn.

   Sammansättningar: mǫruridinn

Mall:gmq-bot-subst-n rif n

• "Mall:uttal"

1. stenrev
2. reva
3. revbensspjäll
4. riven potatis

Etymologi: Av .

Besläktade ord: rimn’

Mall:gmq-bot-subst-m-a-oräkn ríf m

1. rivmaskin

   Sammansättningar: pǽrríf, torfríf, tunnríf

ríf’

1. riva

   Etymologi: Av .

   Grammatik: Pret. sg. reif, sup. rifið.

   Besläktade ord: rifstein, rífes, rimn’, rýf’

rífes

• "Mall:uttal"

1. rasa, brottas, på skämt och lek vara i handgemäng med varandra

   Besläktade ord: ríf’

rifu f

• "Mall:uttal" (Umeå)

1. reva i något

   Dú hæf ein stór nn rifu pá kjórðsl’nn.

   Du har en stor reva på kjolen.

riga

1. vaja

   Varianter: roga

   Etymologi: Av .

   Besläktade ord: rigalig

rigér

1. härja

rigera

1. föra oväsen, leka, stoja

   Etymologi: Av .

   Varianter: rigøra

rígøra

1. stoja, väsnas

rika

• "Mall:uttal"

1. rukka, vrida av och an; vackla såsom något vilket är löst i fogningarna.

   Yksę rika tí skæpten.

   Gangjarnę rika tí durum.

2. stå ostadigt

Jämför: rikk’

rikið

• "Mall:uttal"

1. böjning

rím n

• "Mall:uttal"

1. rimfrost

   Heð hæf fullið rímĕð pá jórðĕnn.

   Det har fallit rimfrost på jorden.

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: rímsalt’

   Besläktade ord: rímig

2. berättelse, dikt, saga, ramsa, historia

   Synonymer: sǫgu, históri

3. rykte

Etymologi: Av .

Besläktade ord: rím’

rím’

• "Mall:uttal"

1. bildas rimfrost

   Heð rím’ pá fynstrę̆.

   Det rimmar på fönstren.

2. berätta, göra historier, fabler; sladdra

   Hann sæt og rímeð heile æptęnn um finnska krígĕð.

   Han satt och pladdrade hela kvällen om finska kriget.

Besläktade ord: rím

rímlig

• "Mall:uttal"

1. rimlig

   Sammansättningar: rímligheit

rimn’

• "Mall:uttal"

1. rämna, spricka sönder
2. smälta

   Smørĕð rimneð i sółskinĕð.

   Smöret smälte i solskenet.

   Snjǿĕn rimneð.

   Snön smälte.

Etymologi: Av .

Besläktade ord: rif

rimp’ f

• "Mall:uttal"

1. avrivet eller avslitet stycke (av ett kläde, tyg); remsa

   Besläktade ord: rims’

rims’

• "Mall:uttal"

1. riva, klippa i remsor

   Etymologi: Av ett äldre *rimpsa.

   Besläktade ord: rimp’

ríngl n

1. en ovig människa, som ej har någon hållning i kroppen

   Besläktade ord: ríngl’

ríngl’

1. lägga i ring, t. ex. tåg, järntråd, timmer
2. rulla tillsammans
3. dingla fram och åter

Varianter: rangl’

Besläktade ord: ríngl

rink’

1. skaka hit och dit

rinn’

• "Mall:uttal"

1. rinna

   Etymologi: Från ; besläktat med renna = renn’.

   Grammatik: Pret. rænn /rǽnː/, sup. runðið /rɞ̀nːe/.

   Sammansättningar: píprinn’

rinnil m

1. mycket liten bäck

rinsl f

• "Mall:uttal"

1. rissel

   Etymologi: Av .

   Synonymer: risl

   Sammansättningar: lǫdurinsl

Mall:gmq-bot-subst-f ríp’ f

• "Mall:uttal"

1. en rispa, en något lång men fin och mindre djupt i hullet gjord rivning eller sår^[2]

   Hann hæfð’ trí ríp’ i annsiktĕð.

   Han hade tre fina rispor i pannan.

ríp’

1. att repa, göra repor i något

ripug

• "Mall:uttal" n (Umeå)

1. repig

rís n

• "Mall:uttal"

1. ris

   Etymologi: Av , .

   Sammansättningar: frígjdagsrís, kłíngrrís

2. engelska sjukan

   Etymologi: Av , av .

   Fraser: smyrj’ fyr rísĕð

rísbít m

1. årsgammal bock

risk’

1. brottas, leka, stoja, skämta, förlusta sig

risl f

• "Mall:uttal"

1. rissel

   Synonymer: rinsl

   Sammansättningar: tveitrisl

rist’

• "Mall:uttal"

1. plöja

   Etymologi: Av .

   Grammatik: Pret. riste, sup. rist.

   Besläktade ord: rist, ristil

   Sammansättningar: ristefor, risteland, ristkníf, riststikk’, riststikkláð’, ristvelt, ristveltfor

2. ila, värka

   heð riste dil ti hǫfuðeð

   det ilade till i huvudet

Mall:gmq-bot-subst-f ristefor f

• "Mall:uttal"

1. åkerfåra, plogfåra

   Synonymer: ristveltfor

ristil m

• "Mall:uttal"

1. verktyg hvarmed man plöjer eller ristar; t. ex. för att skära rötter m. m. före plöjning

   Etymologi: Av .

   Besläktade ord: rist’

rit

• "Mall:uttal"

1. flagga eller stake, som används som signal i sälisen, eller som man sätter upp på båten för att man ska finna igen den bland isryggarna, då man avlägsnar sig från den för att jaga

   Etymologi: Bildat till rít’.

rít f

1. streck, ritsa

   Heð gár ett’ rítę̆.

   Det går som man har planerat.

rít’

• "Mall:uttal"

1. rita upp eller rätta upp något

   Rít stangę̆ uppett’ veggjĕnn.

   Ställ stången upprätt uppefter väggen.

2. peka med något åt något

   Rít ínt’ fíngrĕð át ǿgę á mig.

   Peka ej fingret åt ögonen på mig.

   Rít handę̆ dítát.

   Peka med handen ditåt.

3. framräcka, sträcka fram

   Rít fræmm handę̆!

   Rít fræmm fótĕnn!

   Tánă rít’ fræmm génum skónă.

   Hǫnð rítt’ spjútĕð mót bjernum.

4. rikta

   Hǫnð ríteð byssę át um.

5. resa sig höja sig; om höga resliga föremål

   Heð rít’ nóv næ hǿgt upp i veðrĕð turnĕð dernă.

   Det där tornet reser sig tämligen högt upp i luften.

6. reta

   Heð rít’ át ǿgum.

   Det sticker i ögonen, är mig obehagligt.

   Användning: Brukas i talesätt om obehagliga föremål eller om arbeten, som man ogärna eller med ledsnad åtager sig.

Etymologi: Etymologiskt identisk med svenska rätta, räta, ; till rétt "rak".

Grammatik: Pret. rítt’ eller ríteð, sup. rítt.

Fraser: rít’ frá sig handę̆, vara rítt át ǿgum á ein

rít’ frá sig handę̆

1. (idiomatiskt) ge bort någonting, frånhända sig

rivars m (?)

• "Mall:uttal"

1. revers

rjáł’

• "Mall:uttal" (Umeå, Skellefteå)

1. vila sig, ta igen sig, lata sig (efter maten)

   Etymologi: Av "vara rastlös"; jämför jämtska rjáłe.

   Synonymer: rjáłes

Mall:gmq-bot-subst-m Mall:gmq-bot-subst-f-4 ró m & f

• "Mall:uttal"

1. hörn

   Kjeppenn stár i rónn.

   Käppen står i hörnet.

2. (anatomi) höft

   Synonymer: lend

3. fina, tunna skärvor och veck, som visar sig i eggen eller bettet av en kniv eller annat vasst instrument, när det för tunt slipas

   slíp’ rónn pá líenn

   slipa lien till dess små skärvor börjar vika sig i eggen

4. ro, lugn

   Ég fikk íngar ró.

   Jag fick ingen ro.

   Etymologi: Av .

Etymologi: Av , ursprungligen betydande "något böjt"; jämför svenska, danska, norska vrå, lågskotska wra, wray, engelska wroo.

Sammansättningar: busró, musaró, nyrðró, rófulli, róknúhl, róhalt, róknúhl’, róskakk, róskáp, stekkró, viðaró

ró

1. ro

   Etymologi: Av .

   Grammatik: Pret. ródd’, sup. ródt.

róð n

• "Mall:uttal"

1. kluvet virke till gärdsle

   Etymologi: Möjligen besläktat med engelska rod "käpp, spö" eller rood "kors"; jämför fornnordiska róða f "kors, krucifix", norska ro, "stång, stake, smalt trä", fornnordiska rá, "stång", älvdalska roð med samma betydelse.

   Sammansättningar: gjerðslróð

róð

1. havande

   Hó ér róð.

   Hon är havande.

   Synonymer: báðnútt, kvidug

roda

• "Mall:uttal"

1. styra

roda f pl

1. böjning

rodd n

• "Mall:uttal"

1. ställen där skogen är bortröjd för att få slå hö där, hälst i kanten av skogen eller ängen

   Ber høyjĕð borti roddę̆ niðá engjeð svø heð tyrkes.

   Bär höet ifrån de uppröjda ställen emellan skogen ner på änget, så att det må torkas.

   Användning: Roðningĕnn åter heter ofta hela ängen, oavsett om den är hel och hållen eller blott till en del uppröjd.

róddar m

• "Mall:uttal"

1. roddare

roðk’ f

• "Mall:uttal"

1. rost på säd eller i vatten

   Etymologi: Av , av samma avljudsstadium till rǫuð som i roðn’.

   Sammansättningar: roðk-keld’

   Se även: rósk’, rósk, róst

roðn’

• "Mall:uttal" (Luleå)

1. rodna (om människor)

   Hó roðneð i ǿgę.

   Hon rådnade i ansiktet.

   Etymologi: Av .

   Jämför: ruda

roðning f

• "Mall:uttal"

1. uppröjd mark eller äng, nyodling

   Dem bó søð i roðningĕnn.

   De bor söder i röjningen.

   Etymologi: Av ; jämför danska rydning, norska rudning.

   Jämför: nýland

róĕnn m

• "Mall:uttal"

1. böjning

rófulli

• "Mall:uttal"

1. som är infallen vid höftknölarna, förberedd för kalvning

roga

1. ragla

   Hánn gikk og roga kring gulfen.

   Han gick och raglade kring golvet.

   Hánn roga át yms’ vegga.

   Han raglade åt ömse väggar.

   Etymologi: Jämför isländska ráfa "vackla, gå med vacklande gång".

   Synonymer: kaga, rangl’, riga

Mall:gmq-bot-subst-m-an roga m

1. lång och smal trädtelning
2. ett lutande förtorkat smalt träd

Sammansättningar: tyrroga

róhalt

1. halt på grund av sjukdom eller skada i höften eller höfterna

   Sammansättningar: róhaltgres

róhaltgres

• "Mall:uttal"

1. Linnæa borealis; användes mot krämpa, halthet i róĕn (höften)

   Synonymer: kveisgres, stíghaltgres, tyrverksgres, vindtág

rók m

1. lätting, vräkling; skällsord till man

   Grammatik: Nom. bfsg. rókjen.

   Besläktade ord: reka

rólig

• "Mall:uttal"

1. lugn, stilla
2. saktmodig

Etymologi: Av .

Besläktade ord: róligheit

róligheit f

1. lugn

róm m

1. rem av valfiskhud, som nyttjas i rankdon och omsvepes fimmerstången eller blankarden och fasthålles av bågen, vilken spännes medelst lokremmen

   Etymologi: Av .

Mall:gmq-bot-subst-m-a-oräkn romm m

• "Mall:uttal"

1. (biologi) rom, fiskrom

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: rommpalt

Mall:gmq-bot-subst-m-oräkn romm’ m

• "Mall:uttal"

1. (mat) grädden på mjölken, helst den som sitter omkring brädorna på tråget

   Etymologi: Jämför fornnordiska rjúmi, isländska rjómi, färöiska rómi, norska rjome, rome, røme, danska rømme, svenska dialektala råm, römme, fornengelska ream, lågtyska room, schweiziska room, bayerska och österrikiska râm, tyska Rahm, skottska ream, rehme, nederländska room, av *raumaz.

   Sammansättningar: rommfíl, rommtrog

   Synonymer: fíl, snærk’

rómp’ f

• "Mall:uttal"

1. (anatomi) svans

   Etymologi: Motsvarande svenska rumpa, danska och norska rumpe, isländska rumpur, medellågtyska rump "bål, kropp" m. m., nederländska romp "bål" m. m., tyska rumpf "bål" m. m., av ovisst ursprung.

   Sammansättningar: rómpband, rómpgjórð, rómpknók

   Jämför: spórð, stjart, stúf, stýl’

rompband n

1. det snöre, som är i ändan på ryssjor, med vilket man såsom med ett rynkband öppnar och tillsluter dem samt bindes i en käpp, som sätts i botten, när man sätter ut dem

rómptosk’ f

1. grodyngel

róp n

1. varupost vid auktionering

   Hæ dú næ mang’ róp?

róp’

1. ropa

   Etymologi: Av .

   Grammatik: Pret. rópt’, sup. rópt.

   Besläktade ord: rós, rós’, útrópt

rópt

• "Mall:uttal"

1. böjning

rópt’

• "Mall:uttal"

1. böjning

Mall:gmq-bot-subst-f-4 rós f

• "Mall:uttal"

1. ros
2. beröm

   Eiginn rós ið ónt ós.

   Eget skryt luktar illa.

3. (i pluralis) flottyrbröd som serveras vid kalas

Sammansättningar: róskłǽnning

Besläktade ord: rósug

rós’

1. rosa, prisa

   Besläktade ord: rós, róp’

Mall:gmq-bot-subst-f-1 rós’ f

1. bild i bok, illustration

   Nð Lislaksil drygt’ sig svø bra bæra hǫnð fá sitj’ og sí rósern ti bókę̆.

   Lille Axel roar sig själv, bara han får sitta och se bilder i en bok.

   Sammansättningar: rósbók "bilderbok"

2. dekor på skåp eller kista

   Sammansättningar: rósskáp "skåp prytt med målade blommor"

Jämför: grænt’

rósband n

1. ett slags huskur för sjukdomen rosen (erysipelas)

rosk n

1. boss, fnas, smolk, skräp, smuts

   Besläktade ord: rosk’, roskug

Mall:gmq-bot-subst-f-1-oräkn rósk’ f

1. rost, järnrost

   Yksę ér alldis uppiti áf róskenn.

   Yxan är helt förtärd av rost.

   Etymologi: Fornnordiska rosk "skräp".

   Besläktade ord: róskes, róskig

   Synonymer: rósk, róst

   Se även: roðk’

rósk’

1. rosta

   Knífĕnn hall pá rósk’ upp.

   Kniven håller på att rosta sönder.

róskakk

1. om hörn som inte stämmer överens

róskáp n

• "Mall:uttal"

1. hörnskåp

róskes

1. rostas, bli rostig

   Etymologi: Bildat till rósk’ f eller rósk m "rost".

róst m

• "Mall:uttal"

1. rost

   Synonymer: rósk, rósk’

   Se även: roðk’

rósug

1. rosig
2. brokig

Synonymer: rósútt

rǫsug

• "Mall:uttal"

1. bullrig, livlig

   Besläktade ord: rasa

Mall:gmq-bot-subst-f-r rót f

• "Mall:uttal"

1. (botanik) rot
2. (mat) kålrot Brassica napobrassica
3. människans bakdel

Etymologi: Av , av urgermanska *wrōts.

Sammansättningar: allbótsrót, fługurót, kakrót, murót, sprengsrót, toskrót

Besläktade ord: rǿt’

rót’ n

1. rote

   Sammansättningar: rótbónd’, rótskæp

2. bräder
3. kluvna slanor som användes såsom underland vid taktäckning

   Synonymer: rǿt’

rót’

1. lägga rotbräder (till tak)

rótland n

1. trädgård

   Synonymer: kryddgǫ́rð

rótskæp n

• "Mall:uttal"

1. en mans tillhöriga boskap, när de alla går tillsammans i bet

   Användning: Ett vallhjon säges då gét’ så många rótskæpæ som deras ägares antal är.

rott’ f

• "Mall:uttal"

1. råtta

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: fjellrott’, rottbół, rottgillr, rotthuł

rottbół n

1. råttbo

rottgillr n

1. råttfälla

rǫuð

• "Mall:uttal"

1. brunröd, blekröd, rödaktig, ej fullt röd; ungefär samma färg som räven har

   Etymologi: Av .

   Grammatik: Neutrum rǫuðt, pl. rǫuð’.

   Sammansättningar: rǫuðlit, rǫuðfugł, rǫuðmusa, rǫuðóll’, rǫuðvætn "sårvätska"

   Besläktade ord: rǿð, rúð, roðk’, roðn’

rǫuðlit

• "Mall:uttal"

1. hullet eller ansiktets rödhet; rödlätt

   Etymologi: Av .

   Varianter: rǿðleit, rúðleit

rǫuðmusa m

• "Mall:uttal"

1. rödmossa Sphagnum capillaceum

rǫuðt n

• "Mall:uttal"

1. böjning

Mall:gmq-bot-subst-m rǫuk m

• "Mall:uttal"

1. rök^[3]

   Etymologi: Av .

   Varianter: røyk

   Besläktade ord: rúk’

2. sädesskyl
3. 30 skylar otröskad säd

   Användning: En skyl är två sneis’, var sneis bör efter lag hålla sex band av en alns diameter. Det är således tolv sådana band på en skyl, men nu efter tionde sättningen bindes smått och slås så många band, som går på sneisę̆ till åtta à tio etc., och två sådana sneis’ räknas dock för en skyl, och 30 sådana skylar är en rǫuk.

Etymologi: Av .

rǫuk

1. böjning

rǫukjĕn

• "Mall:uttal"

1. böjning

Mall:gmq-bot-subst-m rǫun m

• "Mall:uttal" (Kalix)

1. rönn

   Varianter: røyn, røyn’

rǫut’

• "Mall:uttal" (Skellefteå)

1. råma (om kor)

   Etymologi: Möjligen i avljudsförhållande till ord som rjóta, rýta eller hrjóta.

rúð

• "Mall:uttal"

1. rodnande, rödlätt

   Etymologi: Av .

   Besläktade ord: rǫuð, rǿð, rúðn’ á

   Sammansättningar: rúðleit

Mall:gmq-bot-subst-f-4 rúð f

1. bäckforell, stenbit, öring

   Heð fænns gutt um rúdę̆ ti bekkjĕnn.

   Det var gott om stenbit i bäcken.

2. ruda Carassius carassius

Sammansättningar: bekkrúð

ruda

• "Mall:uttal"

1. vara röd, rodna, om morgon- och aftonrodnad

   Heð ruda fyr sółę̆.

   Det rodnar för morgonsolen, solen går snart upp.

   Heð ruda ettir sółę̆.

   Etymologi: Av .

   Besläktade ord: roðn’

ruda m

1. himmelsrodnad

   Etymologi: Av .

rúðn’ á

• "Mall:uttal"

1. rodna^[4]

   Etymologi: Fornnordiska rjóða, roðna.

   Besläktade ord: rúð

   Synonymer: roðn’

rug m

• "Mall:uttal"

1. råg

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: rugmjøł, rugeigjil, rugbłóm’, rugskír, rugskrík’, rugtóf’

   Besläktade ord: ruga

ruga m

1. råge

rugbłóm’ f

1. blåklint Centaurea cyanus

rugmjøł n

1. rågmjöl

rugskrík’ f

1. nötskrika Garrulus glandarius

   Synonymer: pǽrskír, rugskír, skógskǫtu, skógskír

rugtóf’ m

1. den täta rågbrodden, rågbrodd eller grön råg som ännu icke gått i ax

Mall:gmq-bot-subst-f-2 rugu f

• "Mall:uttal"

1. sårskorpa

   Etymologi: Av .

   Homofoner: rugug

rúk’

• "Mall:uttal"

1. ryka^[5]
2. springa fort

   Hǫnð rǫuk sín kós.

   Hǫnð rǫuk nórðett’ vegjum.

   Hǫnð rǫuk sum nn píl.

Etymologi: Av .

Grammatik: Pres. sg. rúk, pl. rúk’, pret. sg. rǫuk, sup. rukið.

Varianter: rýk’

Besläktade ord: røyk

rúll m

1. (textil) slända

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: rúlldón

   Jämför: snǽll’

rulljans m

1. skottkärra

rúlt’

• "Mall:uttal"

1. gå vaggande, springa tungt; ha en tung, långsam och vaggande gång, såsom barn, kvinnor, svin och ankor^[6]

Mall:gmq-bot-subst-n rumm n

• "Mall:uttal"

1. utrymme
2. rum

Etymologi: Fornnordiska rúm.

Sammansättningar: lókrumm

Besläktade ord: głaparumm, rummdrúg, rummlít’nn, rummskrúp, rummstigug, rymmes

rummrík

• "Mall:uttal"

1. mycket rymlig

rummtennt

• "Mall:uttal"

1. som har glesa tänder

Mall:gmq-bot-subst-f-1 rums’ f

• "Mall:uttal"

1. lång hävstång, varmed tyngder t. ex. stora stenar välts eller lyfts
2. lång spira eller stång, som i lutande ställning reses från marken upp på under byggnad varande hus för att därpå hala upp timmer, plankor, takstolar m. m.
3. de tvenne trän, som läggs på och emellan tvenne styttingęn uppå vilka förs huggen ved, ofta hela famn, när föret är gott

Användning: Brukas mest i plur.

Se även: áfbrut

Mall:gmq-bot-subst-f-1 rúp’ f

• "Mall:uttal"

1. ripa, snöripa, dalripa

   Etymologi: Av .

   Varianter: rýp’

   Sammansättningar: fjellerúp’, rúpkæll, rúpkelling, rúprís, skógsrúp’, sniǿrúp’

Mall:gmq-bot-subst-f-1 rús’ f

1. den spillning, som för var gång faller efter boskapen och ligger särskilt på marken

   Etymologi: Jämför fornengelska hruse "en hög".

   Sammansättningar: dyngrús’, kórús’, histrús’

ruta

• "Mall:uttal"

1. skriva illa, kludda

   Sit ínt’ og ruta ti bókę̆!

   Besläktade ord: rut

ruv

• "Mall:uttal"

1. synas stor, förekomma ögat stor och av en betydande volym^[7][8]

   Han ruv int sä litä haddna.

   Han syns ej vara så liten, den där.

   Hä ruv falit.

   Det visar sig vara hiskeligt stort eller mycket.

   Hä gjär int sä mytkjä som Hä ruv.

   Det är ínte så mycket som det ser ut att vara.

   klåkkstapeln ruv ogavlit hög.

   Klockstapeln syns vara ofantlig hög.

   Hä ruvä vara litä vä timmer i hopom.

   Det syntes ej vara många timmer i hopen.

   Besläktade ord: ruval

ruv m

1. utseende (med hänseende till storlek, vidd, omfång)

   litn dill ruven

   liten till utseendet

   Int var ruven sä stor, men tongt var ä.

   Ej tog det så stort rum, men tungt var det.

   Pojken jär stor dill ruven, men litn dill gagnen.

   Pojken är stor till växten, men liten till gagnet.

ruval

• "Mall:uttal"

1. stor till utseendet, av stort omfång; som fordrar stort utrymme

   Etymologi: Jämför norska ruven, ruvsam.

   Besläktade ord: oruval

rýð 1-3 n, 4 m

• "Mall:uttal"

1. ris, kvistar såsom av ljung o. d. som avrivs jämte översta jordlagret vid flåhackning
2. ris, barr, bark m. m. som faller från träd i skog
3. skräp
4. självvuxen knöl på ett träd, varav koppar förfärdigas

   Sammansättningar: bjerkrýð, tallrýð

   Synonymer: hvíð, vríð

Etymologi: Av n "skogsglänta".

Besläktade ord: roðning

rydj’

• "Mall:uttal"

1. röja^[9]

   Etymologi: Av .

   Grammatik: Pret. rudd’, sup. rudt.

   Synonymer: røygj’

ryðsęn m pl

• "Mall:uttal" (Kalix)

1. ryska folket

rýf’ f

1. näverskäppa, liten låda av näver

   Sammansättningar: kjegłrýf’

Mall:gmq-bot-subst-m rygg m

• "Mall:uttal" (Luleå)

1. (anatomi) rygg
2. späd telning av gran eller en, varmed takveden på kroppåsen sammanhålles därigenom att sådana ryggar inträdas genom de på takvedens övre ända borrade hål

Etymologi: Av .

Sammansättningar: ryggás

ryggás m

1. långa, smala pinnar, som träds igenom hålet på takveden vid dess lilla ända, varigenom takveden så väl hålls tillhopa som ock hålles kvar på taket

rýk’

• "Mall:uttal"

1. variant av rúk’

   Grammatik: Pret. i Kalix förutom rǫuk även rýkt’ /róɪ̯kt/.

rykkj’

• "Mall:uttal" (Luleå)

1. rycka

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: nefarykkj’

rykt f

• "Mall:uttal"

1. (oböjeligt) ans, vård, skötsel

   Etymologi: Av .

   Besläktade ord: rykt’

rykt’

• "Mall:uttal"

1. vårda, sköta, ansa

   rykt’ hárĕð

   kamma håret

   rykt’ hǫfuð

   avhålla löss från huvudet

   rykt’ íðbein’

   ansa fiskebragder

   Etymologi: Från ; avledning till rœkt = rykt.

ryktig

• "Mall:uttal"

1. riktig

   Varianter: riktig

rymmes

• "Mall:uttal"

1. rymmas, få rum

   Besläktade ord: rumm

rympling m

• "Mall:uttal"

1. föl i andra året

   Se även: fył, fyłsing, rympl

rýp’ f

• "Mall:uttal"

1. variant av rúp’

   Sammansättningar: rýphag

rýphag n

1. inhägnad av kvistar med öppningar, i vilka snaror eller giller sitter för att fånga ripor

   Besläktade ord: haga

rysj’

• "Mall:uttal"

1. rösa

   Synonymer: røys’

ræbb’

1. rispa; vid förbigående eller annan rörelse komma för nära något som sårar

   Ég ræbbeð mig i duragripan.

   Jag rispade mig på dörrhandtaget.

ræbbuks’ m

1. småsik Coregonus albula

rǽdd

• "Mall:uttal"

1. rädd

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: kugsrǽdd

   Besläktade ord: rǽdd’

   Synonymer: sker (om djur)

rǽdd’

• "Mall:uttal"

1. skrämma, förskräcka

   Hǫnð rǽddeð fugłĕnn svø nð fłǫug senn veg.

   Han skrämde fågeln så att den flög iväg.

2. (reflexivt: SurjectionBot/gmq-bot/7 sig) bli rädd, skrämd

   Vurð ínt’ rǽdd’ mig!

   Låt bli med att skrämma mig!

   hǫnð rǽddeð sig, ég rǽddeð mig

Etymologi: Fornnordiska hræðast "bli rädd", hræða "skrämma", varav rǽdd är particip.

Besläktade ord: rǽdd

ræðveg

1. direkt

Mall:gmq-bot-subst-n ræfł n

• "Mall:uttal"

1. så kallas de ställen, där som är en myckenhet kullersten, så att man hær svårighet vid att gå däröver

   Synonymer: steinræfł

2. ett prat eller ett tal, som är nästan alldeles utan sammanhang, som hänger ihop som man säger som ler och långhalm

   Preddíkę hǫns vær bæra sum ið ræfł.

   Hans predikan vær bæra som ett sammelsurium.

3. skräp

   Synonymer: hvał, ræpł, rat

Sammansättningar: ræfłbít, ræfłbók

Besläktade ord: ræfł’

ræfł’

• "Mall:uttal"

1. prata och skrävla nästan utan allt sammanhang

   Stá og ræfł’ dernă báð líkt og ólíkt.

   Stå och skrävla där både likt och olikt.

   Besläktade ord: ræfł

ræfłbít m

1. otrolig historia

   Jämför: ræfłbók

ræfłbók f

1. något påhittat, värdelöst, ofta roman

   Jämför: ræfłbít

rækł n

1. skräp, avfall

   Synonymer: hvarð, rat, skræp

rǽm’ f

1. heshet

   Etymologi: Av .

   Besläktade ord: rám

rǽngs’

• "Mall:uttal"

1. rensa, rena

   rǽngs’ fiskjĕnn

   rensa fisk

2. tvätta

Etymologi: Av .

Varianter: rǽns’

rǽns’

• "Mall:uttal"

1. rensa, rena
2. tvätta

   rǽns’ kłǽðę

   tvätta kläder

   rǽns’ tælrikęn

Etymologi: Av .

Varianter: rǽngs’

ræpł

1. utan ordning hopkastat skräp; eg. om ved
2. vad som är illa sammansatt

ræpł’

1. uppkasta i hög, om hvartannat
2. bygga illa, så att det ej kan äga bestånd

   Hann hæ fell ræpłeð upp n bygning, sum ér gárlig ræml’.

   Han har väl upprest en byggning, som är färdig att ramla ned.

3. krångla

ræpp’

1. rycka åt sig, taga med våld

   Hann ræppeð myðsę hans Pét’.

   Han tog Petters mössa.

   Hann ræppeð n ti kalúfĕn.

   Han grep honom i håret.

   Besläktade ord: ræpł, ræpł’

ræs n

1. hast, skyndsamhet

   Hann gjórð’ alltihópin ferðugt í eitt ræs.

   Han fullbordade alltsammans på en gång, utan avbrott.

   Etymologi: Av .

ræssberrís n

• "Mall:uttal"

1. ljung Calluna vulgaris

   Etymologi: Förleden motsvarar sannolikt fornnordiska hross "häst"; jämför rossljung; om förändringen o → a vid r jämför kælles.

   Synonymer: lung

rǿð

• "Mall:uttal"

1. röd

   Etymologi: Av .

   Grammatik: Neutrum rǿtt, pl. rǿð’.

   Sammansättningar: rǿðleit

   Se även: rǫuð, rúð

rǿðleit

• "Mall:uttal"

1. hullet eller ansiktets rödhet; rödlätt

   Etymologi: Av .

   Varianter: rǫuðlit, rúðleit

rǿgj’

• "Mall:uttal"

1. röja, avslöja, angiva

   Dá tjúfęn rǿgj’ hvor ænn’ fá bónd’nn át nótę̆.

   Etymologi: Av .

   Grammatik: Pret. rǿgd’, sup. rǿgdt.

   Se även: røygj’

rǿr’

1. röra

   Etymologi: Av .

   Grammatik: Pres. sg. rǿr, pl. rǿr’, pret. rǿrð’ eller rǿrt’, sup. rǿrt.

Mall:gmq-bot-subst-n-1 rǿt’ n

1. (kollektivum) upptagna rötter vid odlingar; stubbar, ris, kvistar
2. (kollektivum) kluvna takslanor, takläggningsvirke

   Jämför: rót’, takrǿt’, takvið

Besläktade ord: rót

Mall:gmq-bot-subst-f-4 røy f

• "Mall:uttal"

1. tjäderhöna

   Etymologi: Jämför norska røy.

   Varianter: røyj’

   Sammansättningar: røyspenning

   Antonymer: tjedor

røygj’

1. röja, städa

   Røygj undę versteð.

   Städa undan det värsta skräpet.

   Grammatik: Pret. røygd’, sup. røygdt.

   Synonymer: rydj’

   Se även: rǿgj’

røyk m

• "Mall:uttal"

1. rök
2. rökhus för köttrökning

Etymologi: Av .

Varianter: rǫuk

Besläktade ord: røyk’, rúk’

Sammansättningar: røyksopp

røyk’

• "Mall:uttal"

1. röka

   Etymologi: Av .

   Grammatik: Pret. røykt’, sup. røykt.

   Besläktade ord: røyk, rúk’

røyksopp m

• "Mall:uttal"

1. röksopp, röksvamp

røyn m

• "Mall:uttal"

1. rönn

   Etymologi: Fornnordiska røyniʀ, avledning till rǫuð.

   Varianter: rǫun, røyn’

røyr f

• "Mall:uttal"

1. vass

   Etymologi: Fornnordiska reyrr m, reyr f.

   Sammansättningar: sefrøyr

røyt’ f

• "Mall:uttal" (Skellefteå)

1. dya, välmultnad torv

   Etymologi: Jfr norska røyta.

røytĕn m

• "Mall:uttal"

1. rötmånaden

   Synonymer: røytmániðĕn

sá m

• "Mall:uttal"

1. så

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: sáøyr’

sá

1. så

   Etymologi: Av .

   Besläktade ord: sæð, sæð’, sæng

2. böjning

Mall:gmq-bot-subst-f-4 ság f

• "Mall:uttal"

1. (verktyg) såg

   Etymologi: Av .

   Besläktade ord: ság’

   Sammansättningar: kramság, ságbaka

ság

1. böjning

sagdt

• "Mall:uttal"

1. böjning

ságmura f

1. sågspån

   Jämför: kana, tveit

Mall:gmq-bot-subst-f sak f

1. sak, konkret eller abstrakt

   Palt i hóp sakrirn dín’.

   Samla ihop dina saker.

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: sakiræskj

   Besläktade ord: saklǫus

saka

1. tröttna, försämras, försvagas, minskas i drift och hastighet

   Hann sprænt við eitt stykkj’, menn hann byrjað saka.

2. sakta

   saka færrtę̆

   sakta farten

Grammatik: Pret. och sup. sakað.

sakfǿrar m

1. advokat

saklǫus

1. oskyldig

   Etymologi: Av .

sakrirn

• "Mall:uttal"

1. böjning

sala

1. dela

sáld m

• "Mall:uttal"

1. såll

   Etymologi: Av .

   Diverse: Glesare uppbyggd än sikt.

   Besläktade ord: sáld’

sáld sing

1. böjning

salig

• "Mall:uttal"

1. frälst

salt’

1. salta
2. bereda ledsamhet eller skada åt någon

   Hann hæf salteð riktigt át n.

Etymologi: Av .

Grammatik: Pret. och sup. salteð.

samaleiss

1. likadant

sambł’

• "Mall:uttal" (Luleå)

1. samla

samvǫru f

1. samvara, sällskap

   Etymologi: Fornnordiska samvera.

samvuksi

1. sammanvuxen

   Synonymer: ihópvuksi

sand m

• "Mall:uttal"

1. sand

   Etymologi: Av ; just för att ordet historiskt slutar på nd och är enstavigt blir n-ljudet lent och ej tjockt; jämför band motför son och van.

   Besläktade ord: sandug, send’

sanð

• "Mall:uttal" (Hössjö)

1. sann

   Etymologi: Av .

   Grammatik: Neutr. sant.

   Sammansättningar: sanðsǫgu, sanðtǫług

   Besläktade ord: sanðing, sanð’

sanð’

1. (formulering: sanð’ við) samtycka, hålla med om

   Ég tykkj sama, ég sanð’ við.

   Jag tycker detsamma, jag håller med.

   Etymologi: Av .

   Besläktade ord: sanð

sanðsǫgu f

1. sannsaga, sann utsaga
2. gåta

Etymologi: Av .

sandtag n

• "Mall:uttal"

1. sandtag

sanðtǫług

1. som talar sanning, sannfärdig^[10][11]

   Dú słæbr’ nóv næ, menn ínt’ ér dú sænntǫług.

   Du pratar nog något, men inte är du sannfärdig.

sant n

• "Mall:uttal" (Hössjö)

1. böjning

sant

1. avledning till adjektivet sanð

sár

1. sårig

   Heð vart jú alldis sárt.

   Det blev ju alldeles sårigt.

   Jag ér alldis sár pá beinę̆.

   Jag är alldeles sårig på benen.

   Etymologi: Av .

sár n

1. sår

   Hón fikk ið styggt ið sár pá beinĕð.

   Hon fick ett fult sår på benet.

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: sármunð

sasa

• "Mall:uttal"

1. söla

   Sammansättningar: sasaborgjar

sasaborgjar

• "Mall:uttal"

1. (skällsord) en som sölar mycket

   Jämför: słasaborgjar

sát n

• "Mall:uttal"

1. såt, väggfog

   Synonymer: nát

sát sing

1. böjning

sátan n

1. höstack

   Synonymer: sǽt’

sáøyr’ n

1. handtag på en så

seðan

• "Mall:uttal"

1. sedan

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: lengjseðan, lengseðan

séfaní m

• "Mall:uttal"

1. chiffonjé

sefrøyr f

1. bladvass Phragmites australis

segar m

• "Mall:uttal"

1. cigarr

segj

1. böjning

segj’

• "Mall:uttal"

1. säga
2. överdriva

   Vanliga konstruktioner: segj’ áf

   Besläktade ord: áfsegjinn "benägen att överdriva"

Grammatik: Pres. sg. sig, pl. segj’, pret. sægð’, sup. sagdt.

Etymologi: Av ; jämför jämtska segi, norska seie.

Mall:gmq-bot-subst-n segl n

• "Mall:uttal"

1. segel på fartyg och båtar
2. det järn under kvarnen, som för omkring henne och som ligger horisontellt i den uthuggna skåran i stenen

Etymologi: Av .

Besläktade ord: sigl’

sein

1. sen, långt framliden; som kommer sent; trög, senfärdig

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: seinferðug, seinfǿr, ósein, seinhaustis, seinskjyrðeð, seinsádd, seinbǽr, seinlátin

   Besläktade ord: seink’

seinbǽr

1. som ej kalvar förrän på våren eller vid midsommar

seinferðug

1. senfärdig, som går långsamt

   seinferðug hist

   Synonymer: saktelig, sekalundum

2. som fordrar tid och arbete

   At sprít’ dúnę̆, ér ið seinferðug ærrbeit.

seinfǿr

1. långsam

   seinfǿr arbeitar, seinfǿr hist

   Etymologi: Av , jämför norska seinfør.

seink’

• "Mall:uttal"

1. dröja, fördröja

   Jag sko ínt’ seink’ næ leng’.

   Jag ska inte stanna länge.

   Seink ein stúnd, jag fá kók’ kæffeð.

   Dröj en stund, så att jag får koka kaffe.

   Ínt’ seink’ dú mig.

   Inte hindrar du mig.

   Jag vart svø seinkeð ner ę Ánna.

   jag blev så fördröjd hos Anna.

   Heð væ ínt’ dil oð seink’ svø leng’.

   Man fick inte dröja kvar länge.

   Etymologi: Av . Jämför svenska sinka.

   Besläktade ord: sein, seinksam

   Synonymer: stá á

seinksam

• "Mall:uttal"

1. som tar mycken tid

   He ér i seinksamt i gøra.

   Det är ett drygt och omständligt arbete.

sek n

• "Mall:uttal"

1. kält

   Besläktade ord: seka

seka

• "Mall:uttal"

1. att med en ovass kniv eller annat dåligt instrument skära av något, som går ganska dåligt, och är mera ett sargande än ett skärande

   Hvurrig lengj’ jag sekað svø gæt eð á dil słút.

   Hur länge jag sargade, så måste det av till slut.

2. att länge hålla på och småträta eller omtala en obetydlig sak samt detsamma och samma, kälta

   Hall dú pá seka hednă enn?

   Håller du på att brumma i det där ännu?

3. arbeta långsamt, vara långsam, trög i sina rörelser; uppskjuta, dröja; säges överhuvud om allt som går trögt

   hǫnð gikk ǫ́g sekað fót um fót.

   Hón sekað ǫ́g spænn.

   hǫnð sekað ǫ́g tuggeð.

   hǫnð sekað við dí.

Besläktade ord: sek, sekalundum, sekl’

Jämför: kika

sekalundum

1. senfärdig, sakta gående, trög

   Synonymer: seinferðug

seks

1. räkneordet sex

Etymologi: Av , av , av

Besläktade ord: sekstan, sekstig, sétt’

sel sing

• "Mall:uttal"

1. böjning

seli

• "Mall:uttal"

1. sälja

   Etymologi: Av .

   Grammatik: Pres. sg. sel, pret. seldt’ sup. selt.

selj f

1. (träd) sälg

   Etymologi: Av .

selt

1. böjning

sem sing

• "Mall:uttal"

1. böjning

semd f

1. sämja

   Etymologi: Jämför fornnordiska semi, semd.

send’ f

1. bryne av sandsten, liten slipsten, varmed lien vässes

   Etymologi: Till sand.

   Varianter: sind’

send’

1. giva

   Nákes dú yksę, svø send mig ę.

   Når du yxan, så ge mig den.

   Etymologi: Av .

   Synonymer: fłý

senn m

• "Mall:uttal"

1. sin (possessivt pronomen tredje person maskulinum singularis)

   Etymologi: Av .

   Grammatik: Femininum sín eller sí, ack. sennar, neutrum sett, pluralis sín’, dativ sínum.

Mall:gmq-bot-subst-m serk m

1. särk

   Etymologi: Av .

setj’

• "Mall:uttal"

1. sätta
2. förlora, tappa på handel eller byte

   Jag sette mykjið pá nn jag.

   Jag förlorade mycket på honom jag.

3. sätta sig, sjunka; om dricka som klarnar

   Drikkę hæf setteð ti tunnę.

   Drickat har klarnat i tunnan.

4. (konstruktion: setj’ við) uppföda, låta leva; plantera

   Kałfĕnn hérnă sko vé nóv setj’ við.

   Den här kalven ska vi nog låta leva (uppföda).

5. (konstruktion: setj’ áf) förstöra

   Hǫnn tenk um setj’ frá sig.

   Han tänker avstå (hemmanet åt sonen, mågen).

   Hǫnn æ setjeð áf heile ærfĕð.

Etymologi: Av .

Besläktade ord: uppsett, umsetj’

Fraser: setj’ át sýnę̆ á ein

setu f

• "Mall:uttal"

1. säte, stol

   Etymologi: Fornnordiska seta f "säte, bänk".

   Sammansättningar: setustell’

   Synonymer: sǽt’, stół

setustell’ n

1. boningsställe, bostad

   Etymologi: Fornnordiska seta f "säte, bänk".

   Synonymer: heim

Sévar

• "Mall:uttal"

1. tätorten Sävar i Umeå kommun

   Etymologi: Av .

sí

• "Mall:uttal" (Umeå); /séɪ̯ːj/ (Skellefteå); /sǿʏ̯ː/ (Luleå); /sɛ́ɪ̯ː/ (Kalix)

1. se

   Etymologi: Av .

   Grammatik: Pret. sá eller ság, pl. ság’, sup. sedt eller sítt.

   Besläktade ord: sjá, sýn, sýnt

   Sammansättningar: átsíinn, ófyrsíinn, síar

sí át

• "Mall:uttal"

1. se efter

sí ett’

1. ha omvårdnad om

sí penning

1. leka arga leken

síar m

1. iakttagare, åskådare

sið n

• "Mall:uttal" (Hössjö)

1. sopmjöl och torkade degrester som skrapats ihop från bakbordet

Mall:gmq-bot-subst-f-1 síð’ f

1. sida

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: kvinnsíð’, síðbein, síðbórð

síða

• "Mall:uttal"

1. böjning

síðbein n

• "Mall:uttal" (Hössjö); /sìːbɑːɳ/ (Skellefteå); /sø̀ʏ̯ːdbeɪ̯ːn/ (Luleå)

1. (anatomi) revben

síðbórð n

1. (skeppsbyggnad) upphöjning fram- och baktill på en båt som förhindrar att det stänker in för mycket vatten vid hög sjö

sidǽr

• "Mall:uttal"

1. gå i konkurs
2. kollapsa, falla ihop

Etymologi: Av .

sig sing

• "Mall:uttal"

1. böjning

   Etymologi: Fornnordiska segi, segiʀ, jfr, färöiska sigi, sigur.

sig

• "Mall:uttal"

1. sig

   Etymologi: Av .

sig ínt’ áf

1. månntro

   Sig ínt’ áf um landshyfdingĕn ér heim’?

   Mån tro landshövdingen är hemma?

   Sig ínt’ áf.

   Vem vet, det är osäkert.

síg’

• "Mall:uttal"

1. sjunka ned småningom, glida jämnt ned genom egen tyngd; digna ned^[12]

   Hǫnn seig i hóp der nn stóð.

   Han sjönk ihop där han stod.

   Bera ne ont’ síg hérna.

   Bara det inte suger fast här. (när kördon kör fast på lerig och "sugande" mark)

   Etymologi: Av .

   Grammatik: Pret. seig, sup. sigi.

   Besläktade ord: síl

   Synonymer: sign’

siga m

• "Mall:uttal"

1. vatten som sipprar fram från höjden; i mark framsipprande vatten

   Sammansättningar: vǫtusiga

Mall:gmq-bot-subst-n-oräkn siggj n

• "Mall:uttal"

1. segt och magert kött

   Kyte ér bera sum i siggj.

   Köttet är bara såsom sega slimror.

   Etymologi: Jämför fornnordiska segi m "en fast massa av något", norska sigg n "svineskind, fleskesvor"; till seig.

   Varianter: sigg

sign’

• "Mall:uttal"

1. sjunka sakta ned på sina knän, digna, segna

   Etymologi: Av , inkoativbildning till síga

   Synonymer: síg’

   Se även: stign’

2. välsigna
3. genom vissa ordformler, korsningar m.m. söka framkalla övernaturliga verkningar

   Etymologi: Av .

sík m

• "Mall:uttal" (Luleå)

1. sik

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: síkgres, síknet

síkgres n

1. abborrnate Potamogeton natans

sikkúr f

1. Cichorium intybus

sil 1 n, 2 m

• "Mall:uttal"

1. (geografi) de ställen av åar och älvar, där de är spaka eller vattnet rinner med en jämn och sakta ström, eller ett avstånd som är emellan tvenne forsar

   Silĕð ér ið míl langt.

   Den spaka strömmen är en mil lång.

   Etymologi: Av .

   Användning: Brukas mycket i ortnamn.

2. sedel

   Sammansättningar: silbók

Mall:gmq-bot-subst-m síl m

• "Mall:uttal" (Luleå)

1. (redskap) sil

   Etymologi: Jämför svenska och norska sil, nyisländska síll; till roten i síg’.

sila m

• "Mall:uttal"

1. sele

   Sammansättningar: silakrók

   Se även: ákreið’

silakrók m

1. båge av järn, annan metall eller trä på ett seltyg

silbók f

• "Mall:uttal"

1. plånbok

   Synonymer: płænnbók

Mall:gmq-bot-subst-n-oräkn silf n

• "Mall:uttal"

1. silver

   Etymologi: Av .

   Varianter: sylf

   Sammansättningar: silfkeð, silfskrið

silk’ n

• "Mall:uttal"

1. silke

   Etymologi: Av .

   Varianter: silkj’

silkj’ n

• "Mall:uttal"

1. silke

   Etymologi: Av .

   Varianter: silk’

   Sammansättningar: silkjishałsdúk, silkjishilk’

sim m

1. simmande; sätt att simma

   Varianter: svim

   Sammansättningar: tosksim

sim

• "Mall:uttal" (skellefteå)

1. som kan simma, simkunnig

   Varianter: sæm

sima

• "Mall:uttal"

1. simma^[13]

   Etymologi: Av .

   Grammatik: Pres sem, pret. sæm, sup. simið.

   Varianter: svyma

   Besläktade ord: sim

Mall:gmq-bot-subst-f sin f

• "Mall:uttal"

1. (anatomi) sena

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: sinadrag

Mall:gmq-bot-subst-n-1-oräkn sinð’ n

1. ondska, arghet, retlighet

   Heð ér sinðeð tí nn.

   Han är lättretlig.

   Hón snurreð áf i sinðen.

   Hon skyndade iväg i ilskan.

   Sammansättningar: stórsinð’

   Besläktade ord: sint

sinð’

1. överlägga, begrunda, fundera

   Hǫnð sinðeð lange stondę̆ pá dí.

   Han funderade långa stunder därpå.

   Etymologi: Av .

sindr

• "Mall:uttal"

1. ett ord på vittrans språk, som betyder "lägg ned svärdet"

Mall:gmq-bot-subst-f-1 sindr’ f

• "Mall:uttal"

1. eldgnista
2. de lysande gnistor, som lyser för ögat, när det hastigt stöts eller gnids

   Heð úrð’ sindrern fyr ǿgað.

   Det yrde gnistor för ögat.

3. smula

   Gif mig ein sindr’ brǿð.

   Ge mig en brödsmula.

   Hǫnð gæf mig ínt’ ein sindr’.

   Han gav mig ej det ringaste, ej så mycket som en gnista.

Etymologi: Antingen av ett äldre *sindra f, av fornnordiska sindr n "slagg", eller ifrån verbet (se nedan).

sindr’

1. gnistra

   Heð sindr’ færligt uppett’ múrum éðrum.

   Det gnistrar förskräckligt upp efter er skorsten.

   Heð sindreð ti fłíntę.

   Flintan gav eldgnistor.

   Etymologi: Av .

sinę̆

• "Mall:uttal"

1. böjning

sinjirn

• "Mall:uttal" (Hössjö)

1. böjning

sint

1. ond, arg, elak, retad

   Hǫnð vart svø sint.

   Han blev så ond.

   Sammansättningar: stórsint

   Besläktade ord: sinð’

   Synonymer: jælak, stikjinn

sisselsít m

• "Mall:uttal"

1. gulsparv Emberiza citrinella

   Etymologi: Av sitt läte: sisisisiis sit.

   Varianter: sisselskít

sit sing

• "Mall:uttal"

1. böjning

sitirumm n

1. boningsställe

   Synonymer: heim, setustell’

sitj’

• "Mall:uttal" (Hössjö, Umeå); /sɛ̯̀ɪtʰː/, /sɛ̯̀ɪʨʰː/ (Skellefteå); /sìːtɪ/ (Luleå); /sɪ̀tʰːɪ/ (Kalix)

1. sitta

   Vanliga konstruktioner: sitj’ rólig "hålla sig lugn"

   Etymologi: Av .

   Grammatik: Pres. sg. sit, pret. sg. sæt, sát(t) eller sut, pl. sát’, sup. sǫtið, sitað eller sitið, pres. part. sitinn.

   Sammansättningar: sitjsjúk, sitjgera, sitjleik, situfátt

sitjsjúk

1. som gärna vill sitta i overksamhet

sítt

• "Mall:uttal" (Umeå); /séɪ̯tʰː/ (Skellefteå); /sǿʏ̯tʰː/ (Luleå); /sɛ́ɪ̯tʰː/ (Kalix)

1. böjning

sjá

• "Mall:uttal"

1. lysa igenom, skina igenom tätare kroppar

   Heð ér svø tunnt heð sjá gønum eð.

   Det är så tunt att det lyser igenom det.

   Heð sjádd’ gøning grænnkłǽðningę̆ hænnars pá úndirkjórðsl’nn.

   Det lyste genom hennes fina klädning på underkjortelen.

   Etymologi: Av , besläktat med sí.

   Grammatik: Pret. sjádd’, sup. sjádt.

sjáar m

• "Mall:uttal"

1. sjåare

sjal f 1, m 2

1. själ
2. sjal

Mall:gmq-bot-subst-m-a sjał m

• "Mall:uttal"

1. säl Phoca^[14]

   Etymologi: Brytning av .

   Sammansättningar: sjałkút, sjałænn, fyrnsjał

   Hyponymer: nædd

sjała

• "Mall:uttal"

1. böjning

sjaldǫugútt

• "Mall:uttal" (Nordmaling)

1. som känner sig illamående efter ett rus^[15]
2. vanmäktig

Etymologi: Möjligen till dǫuf med den mellanvokaliska övergången /f/ → /g/ som i t. ex. rugu och sjǿgútt.

sjałænn f

1. tiden för sälskytte^[16]

sjeffaní m

• "Mall:uttal"

1. chiffonjé

sjesjant m

• "Mall:uttal", "Mall:uttal"

1. sergeant

sjóng’

• "Mall:uttal"

1. sjunga

   Etymologi: Av .

   Grammatik: Pres. sjóng’, pret. sjæng, pl. sjung’, sup. sjungið.

sjónk’

• "Mall:uttal"

1. sjunka

   Grammatik: Pret. sænk, sup. sjónkið eller sjunkjið.

   Etymologi: Fornnordiska søkkva, sænkva, jämför sønkj’.

sjoppǽr

• "Mall:uttal"

1. gå sönder

Sjúrð m

1. ett mansnamn

sjúttitig

1. sjuttio

sjö m

• "Mall:uttal" (Umeå); /síː/ (Kalix)

1. sjö

   Han gjol rätt ä brakakast då bå hästa å lasse for ti sjönom.

   Han hade verkligen otur, då både hästarna och lasset for i sjön.

   Han föll i sjönom, men kava säg dill lands.

   Han föll i sjön, men plaskade sig till lands.

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: havsjö, innsjö, sjöblom, sjömus

   Besläktade ord: sjögut

sjöblom f

1. (umemål) vit näckros, Nymphæa alba

sjǿgútt

1. sjöig

   Heð vær sjǿgútt og vógirn gikk hǿg’.

   Det var sjöigt och vågorna gick höga.

sjøłf

• "Mall:uttal"

1. själv

   Etymologi: Av ; jämför norska sjølv.

   Grammatik: Neutrum sjøłft, genitiv sjøłfs i de relativa formuleringara sjøłfs denn, sjøłfs hǫns, sjøłfs hænnars, sjøłfs menn, sjøłfs senn etc.

   Besläktade ord: sjøłfæstĕnn, sjøłfinn

   Fraser: Sjøłfgjórt ér altið vełgjórt.

sjøłfinn

• "Mall:uttal"

1. själv

   Jag gør eð sjøłfinn.

   Jag gör det själv.

sjøłfs denn m

1. din egen

sjøłfs menn m

1. min egen

sjøłfs senn m

1. sin egen

   Etymologi: Jämför fornsvenska sialfs sins, sialfs hans, thera siälfra, siælfsins, sialf sins m. m.

Mall:gmq-bot-subst-f-r sjǿmús f

1. lekatt, hermelin Mustela erminea^[17]

   Synonymer: lékætt

skafa

1. avbarka, skilja barken från träd
2. fig. kinka

Grammatik: Pret. skóf eller skafað, sup. skǫfað eller skafað.

Besläktade ord: skæf, skhefa

skag n

1. ett bart och öppet eller framskjutande ställe
2. udde
3. utsprång på tak, över bro till en förstuga

Etymologi: Fornnordiska skagi m "långt framskjutande udde"; norska skag n "ett bart och öppet eller framskjutande ställe".

Sammansättningar: útskag

skakk

1. avig

   Synonymer: agg

2. omaka

Etymologi: Av .

Sammansättningar: róskakk

skakr’

• "Mall:uttal"

1. skaka

   Sammansättningar: skakrhent

   Synonymer: dúr’, kægr’, skallr’

skakrhent

1. darrhänt

   Synonymer: kægrhent, skǫkuhent

skáł f

1. (kärl) skål

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: brytuskáł

skall’

• "Mall:uttal"

1. skalla, starkt ljuda, genljuda

   Heð skall’ ti stórkłokkę.

   Stora klockan ljuder.

   Heð skalleð ti bergjĕð dá n rópt’.

   Det gav genljud i berget då han ropade.

skall’ m

1. (anatomi) skalle

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: dǫuðskall’, trubbskall’

   Fraser: fall’ á skall’

   Synonymer: kupp

skallgres n

1. skallergräs Rhinanthus crista galli

   Besläktade ord: skvell’

skallr’

1. skallra, ljuda, klinga

   Synonymer: hljóm’, golm’, golp’, goll’, gjell’, glómr’, klíng’, skall’

2. darra

   Hánn frǫus sǫ nn skallre tendren.

   Han frös så han 'skakade tänder.

   Synonymer: durr’, dúr’, kagr’, skakr’

Mall:gmq-bot-subst-m skałm’ m

• "Mall:uttal"

1. skalm, skänkel; fast skackel i tvåhjulig kärra
2. glasögonskalm
3. pärm, bokpärm

   Heð vær grænn a skałmęn uti bókę̆.

   Det var granna pärmar på boken.

4. skrindsida

   Se även: brand

Etymologi: Av .

Sammansättningar: głæsǿgskałm’, ǿgskałm’, saksskałm’, skésskałm’

skałm’

1. skälva, huttra

   skałm’ og frýs’

   småhuttra av köld

Mall:gmq-bot-subst-m skáp m

1. skåp

   inni skápum mínum

   i mitt skåp

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: róskáp

skarafǿr’ n

1. sådant väglag, då skaren eller isskorpan på snön har efter töväder den stadga att man kan åka därpå utan att bräcka honom

   Etymologi: Motsvarande fornnordiska skari och fœri; jämför norska skareføre.

skata m

• "Mall:uttal"

1. trädtopp, skate

   Synonymer: túll

2. stenig landudde, som skjuter ut i havet, därav många ortnamn

   Sammansättningar: Bukkhułmsskatan, Hesvíksskatan, Brindskatan, Hersøyskata, skatanet

Etymologi: Av .

skatanet n

1. laxnät, varmed lax fångas vid steniga landuddar

skéð f

• "Mall:uttal"

1. sked

   Grammatik: Bfsg. skédę̆.

   Sammansättningar: skéðkłufa

skef n

• "Mall:uttal"

1. avfall vid linberedning och brädsågning

   Sammansättningar: línskef, ságskef

skefa

• "Mall:uttal"

1. glimma, tindra, blänka till (t. ex. av en avlägsen eldsvåda eller eld)

   Synonymer: głima, głóngr’

2. snedda; om yxa eller annat verktyg: skära eller bilda något snett, vint, antingen det sker av oskicklighet eller emedan det så fordras till ändamålet

   skefa stołpenn

3. (verbum neutrum) gå på sned, gå illa, vika till höger och vänster
4. se snett och vint med ögonen

   skefa ǿgę

Etymologi: Till fornnordiska skeifr, skafr "skev".

skeggug

1. skäggig

skein sing

• "Mall:uttal"

1. böjning

skek sing

• "Mall:uttal"

1. böjning
2. böjning

skeka

• "Mall:uttal"

1. skaka

   Grammatik: Pres. sg. skek, pl. skeka, pret. sg. skók, sup. skhiki.

   Varianter: skoka

skeł n

• "Mall:uttal"

1. 1/8 tunna korn, = 4 kpr

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: skełskætt, skełsskætt, skełsland

Mall:gmq-bot-subst-f-i skełi f

• "Mall:uttal"

1. mussla, pärlmussla, flodmussla^[18][19]
2. musselskal^[19]

Etymologi: Apokopering av ett äldre *skelja f, av f.

Skelit

• "Mall:uttal"

1. Skellefteå

skell’ f

1. skälla

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: fárskell’, geitskell’, histskell’, kóskell’, skelltrełg

   Besläktade ord: skall’, skvell’

   Synonymer: skallr

skell’

1. (jakt) med sitt skall tillkännagiva något villebråd; om hundar

   Húndĕnn skell tiedorĕnn, hærann, hvurr’nn.

   Hunden ger med sitt skall tillkänna tjädern, haren, orren.

2. vara otidig, ovettig
3. ge öknamn

   Hǫnð skelleð bókhallarĕnn fyr patrón.

skept m

1. kil

   Besläktade ord: skæpt

skept’

• "Mall:uttal"

1. att fästa yxan eller annat sådant på sitt skaft

   Etymologi: Av .

   Besläktade ord: skæpt

Mall:gmq-bot-subst-n sker n

• "Mall:uttal"

1. (geografi) skär

   Sammansättningar: skerigǫ́rð, skerkær, skeriskír

   Besläktade ord: skera

sker sing

1. böjning

sker

1. rädd, varsam med räddhåga, skygg

   Hærann ér mest sker áf all’ djúr.

   Haren är skyggast av alla djur.

   Etymologi: Av .

   Användning: Brukas om djur, fiskar och foglar, men rǽdd brukas både om människor och djur.

   Synonymer: kugsrǽdd

   Antonymer: ełskjinn, spak, trá

   Homofoner: skǽr

skera

• "Mall:uttal"

1. skära

   Etymologi: Av , besläktat med sker.

   Grammatik: Pret. sg. skær pl. skár’, sup. skurið, perf.part. skuri.

   Besläktade ord: sker, skur, skura, skuru

skerkær m

1. strandfiskare^[20]

skerr

1. böjning

skerr’

1. skrämma bort, jaga bort

   Etymologi: Fornnordiska skjarr "skygg".

   Besläktade ord: sker

skés m

• "Mall:uttal"

1. tvåhjulig kärra

   Diverse: Förr mycket använd vid färd till kyrkan.

   Sammansättningar: skéskerr, skésskałm’

skéskerr n

1. schäs

skésm f

• "Mall:uttal"

1. något som är avskilt
2. rad, avdelning

   skésm i ein hesi

   en jämn rad av sädeskärvar uppefter hela hässjan

   skésm i ein vef

   ett visst antal pasmar

Etymologi: Av .

skhef sing

• "Mall:uttal"

1. böjning

skhefa

• "Mall:uttal"

1. skava

   Etymologi: Av .

   Grammatik: Pres. sg. skhef, pret. sg. skóf, sup. skhefið.

   Besläktade ord: skafa

skhepes

• "Mall:uttal"

1. få sin form, sin skapnad

   Heð skhepes nóv bra.

   Det syns nog bli bra.

2. hända, tilldraga sig tillfälligtvis

   Heð skhepeseð svø bihendigt at dem fing’ rákes.

   Genom en lycklig tillfällighet träffade de varandra.

3. skämta

Besläktade ord: skhepa, skhepsamm

skhepsamm

1. skämtsam, benägen för skämt

   Besläktade ord: skhepes

skhytið

• "Mall:uttal"

1. böjning

skíð n

1. gärdselstång, kluvet stycke av ett trä till gärdsle

   Sammansättningar: hagaskíð

2. (i sammansättningar) bräde

   Sammansättningar: karsskíð, skíðbórð, vindskíð

3. skid, skida

   Sammansättningar: skíðfǿr’, skíðhałs, skíðbein’, skíðbrett

Etymologi: Av .

skíðbein’ m

1. snöskid (skíð och andor) jämte tillbehör

skíðfǿr’ n

1. före, som är bekvämt för skidlöpare

   Etymologi: Av .

skíðgǫ́rð m

1. gärdesgård

   Sammansättningar: skíðgǫ́rðsstǿr

   Synonymer: skíðhaga

skíðgǫ́rðsstǿr m

1. gärdesgårdsstör

skíðhaga m

• "Mall:uttal"

1. gärdsgård

   Synonymer: skíðgǫ́rð, haga

skíðhałs m

1. den främsta uppåtböjda delen på skidet

skíðssjúk

1. plågad av utsot

skíf’

1. skära, dela i skivor

   Etymologi: Av .

skíf’ f

1. (Norrbotten) enda dottern och barnet hos en bonde; så kallad helst medan hon är ogift och har utsikt att ensam ärva faderns hemman

   Synonymer: mágrumdóter (Västerbotten)

skikk’

1. skicka
2. hända, tilldraga sig

   Heð skikkeð sig, at nð brǫut áf beinĕð.

   Det gick så till att han bröt av benet.

Etymologi: Av "sätta, uppställa, ordna; insätta (någon i en ställning eller embete)" och "skicka".

skil n

• "Mall:uttal"

1. öppning mellan trådarna i varpet på en väv för att skuta spolen igenom

   Etymologi: Av .

   Besläktade ord: skilneð

skil f

1. böjning

skili

• "Mall:uttal"

1. skilja, åtskilja, avsöndra
2. vara skiljaktig, olik

   Heð skil á.

   Det kommer därpå an (vilketdera som kan vara bättre).

   Heð skil histum á.

   Det är åtskillnad mellan hästarna.

   Heð skil á, um eð ér morgję ell’ kveld.

Etymologi: Av .

Grammatik: skilt

Besläktade ord: skiljes

skiljes

• "Mall:uttal"

1. skiljas
2. komma överens

   Nóv skiljes vé um heð.

   Nog kommer vi överens om den saken.

Besläktade ord: skili

skilneð m

• "Mall:uttal"

1. skillnad, gräns^[21]

   Hérnă ér skilneðĕn miðlę sóknum.

   Här är gränsen mellan socknarna.

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: misskilneð

skímp’

1. skära, klippa i små bitar

   Hukkinn bæð dig skímp’ upp lerptĕð svødernă?

   Vem anmodade dig att så där klippa sönder lärftet?

   Skímp ínt’ upp heile skinnĕð!

   Klipp ej sönder hela skinnet!

skin n

• "Mall:uttal"

1. sken

   Etymologi: Av .

   Varianter: skín

   Sammansättningar: látrskin

   Besläktade ord: skín’

skín n

• "Mall:uttal"

1. sken

   Etymologi: Av , med anslutning till verbet.

   Varianter: skin

   Sammansättningar: látrskín

   Besläktade ord: skín’

skín sing

1. böjning

skín’

• "Mall:uttal"

1. skina, lysa såsom solen
2. synas, se ut, ha utseende av något

   Heð skín sum heð skúll’ varð’ regnĕð.

   Det ser ut, som att det skulle bli regn.

   Heð skín visst veł hednă.

   Det ser visst väl ut det här.

   Heð skín sum heð skúll’ myłjes.

   Det syns som det skulle mulna.

   Heð skín ínt’ svø.

   Det syns ej så, det tyckes ej vara så.

Etymologi: Av .

Grammatik: Pret. sg. skein, sup. skinið eller skínt.

Besläktade ord: skín, skin

Mall:gmq-bot-subst-f-1 skinntrǫyj’ f

1. skinnjacka

skipa

1. forma, skapa, tillskapa

Mall:gmq-bot-subst-f-4 skír f

• "Mall:uttal"

1. skata, en allmänt känd fågel Corvus pica^[22] Pica pica

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: hæfsskír, læppskír, pǽrskír, rugskír, skeriskír, skógskír

   Synonymer: skatu, tjýfskír

skiru f

• "Mall:uttal"

1. skära, handskära, varmed man skär upp säden på åkern^[23]

skjałg

1. sned, krokig

   Etymologi: Av .

   Besläktade ord: skjałges, skjegłes, skjełges, skjełgjes

   Synonymer: krókug, lynkug, słengjig, sneið, vind

skjałg f

1. ärtskida; skidfrukt

   Sammansättningar: ertaskjałg

skjangłes

1. skilja ifrån vartannat, gå sönder, komma i olag, ej vilja sitta ihop

   Varianter: skjengłes

Mall:gmq-bot-subst-f-3 skjeik f

1. en mast med mörk päls eller kläde som säljägaren reser upp vid båten för att hitta tillbaka

skjeik’

1. böjning

skjeik’

1. signalera genom att resa en skjeik
2. signalera med duk

skjeka

• "Mall:uttal"

1. ruska, vifta

   Synonymer: hveif’, sveif’

2. signalera

   Se även: dýt’

3. gå ostadigt, vingla

   Synonymer: roga, rangl’, riga

   Jämför: bjega

4. fattas

   Synonymer: mank’, trút’

skjórtkvarð m

1. skjortkrage

skjúss’

1. skjutsa

skjút n

1. sto

   Etymologi: Jämför fornsvenska skiūt n "sto", fornnordiska skjóti m "häst", av skjótr, adj. "snabb".

   Synonymer: mærr

skjút’

• "Mall:uttal"

1. skjuta
2. låsa (dörren)
3. gå i ax

Etymologi: Av .

Grammatik: Pres. sg. skjút, pl. skjút’, pret. sg. skǫut, pl. skutu, sup. skutið eller skhytið.

Besläktade ord: skut, skýt’, skytt’

skó m

1. sko

   he upp á sig skón

   ta på sig skorna

   Etymologi: Av .

   Grammatik: Nom. bfsg. skóĕnn, pl. skó, bfpl. skón, dat. skóŭm.

   Besläktade ord: skóm’, skómar

   Sammansättningar: bærskódd, hernskó "långskaftad lappsko av renens pannhud", skókvarð, skósnór, skótreng

   Fraser: stá i skóŭm

skóf f

1. skovor

   Etymologi: Av .

skóf sing

1. böjning

Mall:gmq-bot-subst-m skog m

• "Mall:uttal"

1. (geografi) skog

   Nu fer ja ått skojom.

   Nu går jag till skogs.

   Etymologi: Av .

   Varianter: skojj

   Sammansättningar: ȯhdderskog, älvskog, skogel, skoggådd, skoksmor, skoksryp, skogsulv, skokskir, skogskötu

skog

• "Mall:uttal"

1. jaga, gå på jakt i skogen

   gå ut å skog

   gå ut och jaga

   Synonymer: jagt

   Hyponymer: fogel

Mall:gmq-bot-subst-m skóg m

• "Mall:uttal"

1. (geografi) skog

   Nú fer jag át skógjum.

   Nu går jag till skogs.

   Etymologi: Av .

   Varianter: skógj

   Besläktade ord: skóg’

   Sammansättningar: ǫldrskóg, ełfskóg, skógeld, skóggádd, skógsmóðr, skógsrúp’, skógsulv, skógskír, skógskǫtu

skóggádd

1. övervuxen med skog, skoglupen

skógjĕnn

• "Mall:uttal"

1. böjning

skógjum

• "Mall:uttal"

1. böjning

skógskír f

• "Mall:uttal"

1. skogsduva Columba œnas^[24]

skógsløyt’ n

1. liten skogsdel, liten skogstrakt

skógsmóðr f

1. lavskrika Perisoreus infaustus

   Synonymer: kugsik, hvuksik, læppskír

skók sing

1. böjning
2. böjning

skǫkoł m

• "Mall:uttal"

1. det nedersta tvärträ i skacklorna, i vilken tugun sitter

   Etymologi: Av .

skǫku f

1. trägaffel, träklyka att skaka ur halmen med

   Synonymer: skǫkubein

skǫkuhent

1. darrhänt

   Synonymer: kægrhent, skakrhent

skókvarð m

1. skoskaft

skół n

1. dalsänkning

   Synonymer: słǽgd, svakk

   Besläktade ord: skół’

Mall:gmq-bot-subst-f-1 skół’ f

• "Mall:uttal"

1. skola
2. fördjupning, klyfta i berg eller sten

   Besläktade ord: skół

   Synonymer: skuru

3. stenskärva såsom stöd vid undersalning av större stenläggning

   Etymologi: Till verbet.

   Sammansättningar: skółhell’

skół’

1. kila fast (med små sten), ge stenunderlag

skółhell’ f

1. större stenskärva av jämn yta, som vid murning lägges under stenar att de må ligga stadigt

skóm’

• "Mall:uttal"

1. sy skor^[25]

   Besläktade ord: skó, skómar

skómar m

• "Mall:uttal"

1. skomakare

   Besläktade ord: skóm’

skóp’ f

1. skopa

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: vǫtuskóp’

skorpn’ dil

1. få skorpa eller överdrag

   Heð skorpneð dil i nǫ́tt.

   Det frös så mycket i natt, att marken fick liksom en skorpa, hårdhet i ytan.

   Etymologi: Av .

skósnór n

1. tråd, varmed kängskor sys och lappas

skótreng n

1. skotrång, klämning av trånga skodon
2. skoskav, därav uppkommet

skǫut n

• "Mall:uttal"

1. skot
2. ett stycke hörande till arbetsseltyg varuti märlan sitter, som sättes in i skakeln eller fimmerstången och varuti även bukgjorden fästes

Etymologi: Fornnordiska skaut n "hörn; sköte; skot; flik (på kläde); fruntimmers huvudprydnad"; lapska skaut, "udd, tagg, hörn"; fornengelska sceat "del, hörn, klädnad"; gotiska 𐍃𐌺𐌰𐌿𐍄𐍃 (skauts) m "frans, flik".

Sammansättningar: bógskǫut

skǫut

1. böjning

skráł’

• "Mall:uttal"

1. gråta överljutt; om barn

   Sammansättningar: skráłtræst

   Synonymer: ráł’, skreni

Mall:gmq-bot-subst-n-oräkn skreip n

1. skare

   Synonymer: ísbærk, skara

2. skare som varken bär eller brister

   Synonymer: brutaveg, nauþbruta, fellbrutu

Användning: Kollektivform skreipinn.

Sammansättningar: skaraskreip

skreni

• "Mall:uttal"

1. ropa och skrika ända ut och skorrande ungefär som tranan

   Etymologi: Av norröna skrenja; jämför norska dialektala skrenja "skratta högljutt"; sannolikt av ljudhärmande ursprung.

   Synonymer: ráł’, skráł’

skrí’

• "Mall:uttal"

1. skria, skrika

   Etymologi: Av .

   Grammatik: Pret. skriddi.

skriðn’

• "Mall:uttal"

1. halka, slinta

   Ég skriðnt’ pá ísum og fuld.

   Jag halkade på isen och föll.

   Etymologi: Av "glida" (svag böjning); jämför skrinn’.

skrikk’

• "Mall:uttal"

1. åka skridskor, skrinna

   Synonymer: skrill’, skrinn’

skrikk’ f

1. skridsko

skrill’

• "Mall:uttal"

1. åka skridskor

   Etymologi: Av äldre skriðla.

   Synonymer: skrikk’, skrinn’

skrín

• "Mall:uttal"

1. mager, utväxt, utan frodighet

   Grammatik: Neutr. strínt.

   Användning: Säges endast om åkrar, ängar och jordmån.

skrínd f

• "Mall:uttal" (Umeå); /skréɪ̯nː/ (Skellefteå)

1. skrinda, en art häck, som bindes på långslädar för att föra hö uti

   Sammansättningar: máłskrínd, sumarskrínd, kjeppskrínd

skrinn’

1. gå på skridsko

   Etymologi: Av "glida" (svag böjning).

   Synonymer: skrikk’, skrill’

   Jämför: skriðn’

skrǫbbug

• "Mall:uttal"

1. skrovlig, ojämn såsom trädens bark

   Besläktade ord: skræbb’, skrǫpu

skrómp’

1. skrympa, krympa, torka ihop, bliva mindre

   Grammatik: Pret. skrómpeð.

skrǫnug

• "Mall:uttal"

1. vanskaplig, illa växt

   Etymologi: Jämför isländska och norska skran n "skräp", engelska scranny, scrawny "tunn, undernärd, svag"; jämför fornengelska scrinian "torka, bliva torr", norska skrinnast "bliva mager", skræna, "förtorka, göra hård och skrumpen", skrænast "förtorkas, sammanskrympas", skræning m "torka, långvarigt torkväder", bretonska krina "göra torr, torka, bliva torr".

   Användning: Säges blott om boskap, när de är oformligt växta med knölar och knutar här och där.

   Synonymer: skrǫnugvekst

skrǫpu f

1. skrapa, verktyg varmed skrapas

   Besläktade ord: skrǫbbug, skræp

   Sammansättningar: grýtskrǫpu, histskrǫpu

   Synonymer: skræbb’

skrot m

• "Mall:uttal"

1. hinna, beläggning

skrǫubukk m

• "Mall:uttal"

1. mask för ansiktet av hiskeligt och rysvärt utseende
2. någon som nyttjar en sådan mask
3. en spökvarelse

skrull m

1. strut av näver till bärplockning; näverskäppa

skrúp

• "Mall:uttal"

1. odryg, otillräcklig

   Heð ér altið skrúpt heð sum gár génum handę̆ dín’.

   Det blir alltid otillräckligt vad som går genom din hand.

2. som ej håller måtta

   skrúpt hóf

   litet vett

Etymologi: Av .

Varianter: skrýp

Sammansättningar: rummskrúp

Besläktade ord: skrúp’

skryfł’

• "Mall:uttal"

1. göra skrynklig, hopkramma

   Skryfł’ int’ nið hałsdúkĕn menn!

   Skrynkla ej ner min halsduk!

   Besläktade ord: skryfłig

skryfłig

1. skrynklig

   Besläktade ord: skryfł’

skrynkj’ f

1. skrynkla

   Besläktade ord: skrynkjelig

skrynkj’

1. skrynkla

   Hvoð dú hæ skrynkjeð kjórðsl’nn.

   Synonymer: tǿfl’

skrýp

• "Mall:uttal"

1. odryg, otillräcklig

   skrýp mæt

   mat som föga mättar

   skrýp við

   ved som brinner fort

2. som ej håller måtta

   skrýp i mætum, skrýp i drykkjum

Etymologi: Av .

Varianter: skrúp

Besläktade ord: skrýp’

skrýp’

• "Mall:uttal"

1. göra att något ej räcker länge, ej räcker till; misshushålla med

   skrýp’ virkeþ

   göra att virket ej räcker långt

   skrýp’ viþĕn

   förbruka mer ved än nödigt är; hugga ved så, att mycket förspilles i spån

   skrýp’ emneþ

   klippa, skära, tälga m. m. något, så att det ej räcker vartill det var ämnat eller blir mindre än det bort

   Etymologi: Jämför norska skrype, skryve "föröda".

   Varianter: skrúp’

   Besläktade ord: skrýp

skæbb’

• "Mall:uttal"

1. skrapa

   skræbb’ grýta

   skrapa grytan

skræbb’ f

1. skrapa, skrapjärn, helst sådana som grytan skrapas med

   Besläktade ord: skrǫbbug, skræp

   Sammansättningar: grýtskræbb’

   Synonymer: skrǫpu

skrǽð’

• "Mall:uttal" (Skellefteå)

1. skräda, rensa (t.ex. bär)

   Grammatik: Pret. skrǽdd’, sup. skrǽdt.

   Sammansättningar: skrǽdtmjøł "siktmjöl, finmalet mjöl"

skræfl n

1. småsten: med småsten betäckt mark

   Etymologi: Fornnordiska skrifl n "skräp".

skræp n

1. vad som blivit avskrapat; skräp

   Besläktade ord: skræbb’

skrættabbar m

1. vattenödla

   Etymologi: Fornnordiska *skrettr, skratti "demon".

   Synonymer: tallabbar, kłóabbar, kłófisk, trǫllfisk

skubb m

1. ett järnredskap, varmed grytor och pannor skrapas

Mall:gmq-bot-subst-n skuf n

• "Mall:uttal"

1. stund

   ið líteð skuf

   skufum ér eð betr

   Besläktade ord: skufł

   Synonymer: stond

skúf’

• "Mall:uttal"

1. skjuta sakta på, föra åstad
2. komma vid, vidröra

   Hann skúfeð ti grýtę og sóteð sig.

   Han kom vid grytan och sotade sig.

Etymologi: Av .

Mall:gmq-bot-subst-m-1 skugg’ m

• "Mall:uttal"

1. skugga

   Etymologi: Av .

   Besläktade ord: skygg, skygg’

skuł n

• "Mall:uttal"

1. tunn mat, kraftlös spis, som är tunn och mager

   Vellingjĕn ér bæra sum ið tunnskuł.

   Vällingen är bara som diskvatten.

skuła

• "Mall:uttal"

1. när vattnet eller någon annan vätska rinner, så att det låter såsom i små vattenfall, så säges det skuła

   Heð lek borti tunnę svø heð skuła.

   Det läcker ur tunnan så mycket, att det låter eller hörs, att det rinner.

2. att med skeden plaska och ösa i maten eller soppan, så att det låter, som barn pläga göra

   Et ǫ́g sit ínt’ ǫ́g skuła ti mætĕnn.

   Ät och sitt inte och plaska i maten.

   Synonymer: pæsk’

Etymologi: Av .

Besläktade ord: skvaldrtæsk’, skvæsl, skvæsl’, skveł, skveła

skúldt

• "Mall:uttal"

1. kvitt, icke skyldig
2. slut

   Heð vart skúldt.

   Det blev slut, det fanns ej mera.

Etymologi: Fornnordiska skuld f "skuld, skatt", skyld f "skatt, tribut".

Besläktade ord: skúltn’, skúll’

skúll’

• "Mall:uttal"

1. när holmar, skär och landsuddar i fjärdar på något avstånd syns ovanligt höga och stora

   Hułmenn skúlleð upp.

   Holmen syntes hög.

   Landĕð skúll’ svø hǿgt.

   Landet uppger sig eller synes över vattnet så högt.

2. magra, bliva mager, säges blott om boskap

   Menn hist hæf dá svø skúlleð i vór.

   Min häst har då så magrat i år.

   Synonymer: magn’, skúltn’

3. skulle

skúltn’

1. magra

   Besläktade ord: skúldt

   Synonymer: magn’, skúll’

skúm m

• "Mall:uttal"

1. skum

   Etymologi: Av .

   Besläktade ord: skúm’

skúmǫugd

1. skumögd, svagsynt

skupa

• "Mall:uttal"

1. leka, hoppa och springa av och till såsom välfödda och utvilade hästar och såsom barn; säges ock skämtevis om dans

   Dum hall pá skupa og dans’ der.

   De håller på springa och dansa där.

   Etymologi: Av .

Mall:gmq-bot-subst-n skur n

• "Mall:uttal"

1. inskärning i träd eller annat, helst på tvären, gjort med kniv eller annat instrument

   Etymologi: Jämför fornnordiska skor f, till roten i skera.

   Besläktade ord: skura, skuru

skúr’

• "Mall:uttal"

1. starkt regna^[26]

   Heþ skúreþ og regneþ heile dagen.

   Det öste ned hela dagen.

2. skura^[26]
3. allvarligen förebrå, gräla på^[26]

skura

• "Mall:uttal"

1. skåra eller skära och göra sådana inskärningar i något
2. skära itu, avhugga (vedstockar)

   skura tímbrstokkęn

Besläktade ord: skur, skuru

Mall:gmq-bot-subst-m skurf m

• "Mall:uttal"

1. ryggradslösa djur med exoskelett

   Grammatik: Koll.form skurfin.

skuru f

• "Mall:uttal"

1. bergsklyfta, ingröpningar eller stora, breda sprickor i berg

   Besläktade ord: skur, skura

   Synonymer: skół’

skut 1 n, 2 - 3 m

• "Mall:uttal"

1. skott

   Etymologi: Av .

   Sammansättningar: skutkułf, skutvær

1. det brädet i båten, varuppå roddaren sitter
2. inre beklädnaden i en båt

Etymologi: Av .

Sammansättningar: butnskut, langskut, skutnǽr

skutið

• "Mall:uttal"

1. böjning